Första semestern med 1 förälder och 2 barn

Jag har rest många gånger själv med barnen men detta är första semestern. Om det känns konstigt för mig? Nej inte direkt. Känns det konstigt för barnen? Nej litet annorlunda tycker dom.
De har roligt, badar och leker. Äter glass och jordgubbar.

Jag njuter av värmen och ledigheten.

Ibland ser jag oro och ängslan i barnens ögon och då finns jag där och stöttar.
 Och barnen är duktiga. De tränar på att sätta ord på sina känslor och inte alltid utagera dom.

Jag sitter i skuggan från ett träd och tittar på barnen när de leker. Tankarna far iväg till när skolan ska börja. Hur kommer det bli då?

Viggo kommer få ny lärare igen alternativt börja i en mindre grupp. Alva ska börja 7:an.  Närvaro och betyg måste höjas. Hon ska också få en ny mentor.

Att oroa sig för skolstart redan nu är ju något överambitiöst men tankarna är ändå där.
Hur kommer hösten att bli, varannan vecka eller något annat?

Kommer skolstarten bli trög? Efter längre uppehåll är det oftast extra svårt att komma tillbaka.
Hur ska jag arbeta för att det ska gå ihop?
Hur kan jag arbeta så att barnen inte är hemma för länge ensamma?

Mina tankar bryts av skratten från barnen. Det fläktar genom trädkronan och det prasslar svagt från löven.
-maaaaaammmaaaaa vi vill bada igen.

Ner till stranden igen. Det luktar tång, salt, varm sand och sommar.
Lugnet sänker sig inom mig och orosmolnen lättar, ljuset från hoppet strilar fram och värmer mig inombords.
Jo det kommer gå bra.
En dag i taget.

En vardag under konstruktion och en mamma som börjar må bra

Det händer saker med barnen, positiva saker. Dels har de blivit äldre men som jag tidigare berättat så ser jag att det som vi tränat på under lång tid faktiskt ger resultat.
Alva kan värma mat i micro och laga till enklare lunch till sig själv och Viggo.
Viggo klarar också av micro samt koka grönsaker till sig själv.
De kan göra frukost och de kan vara hemma själv längre och längre stunder.
Då fritids inte är aktuellt för något av barnen (saknas resurser) så måste de vara hemma själva vissa dagar under sommarlovet.
Så det har varit litet mer hårdträning kring det som brustit tidigare.

Och jag är äckligt stolt över mina ungar.

Som de kämpar och vad de visar varandra hänsyn.

Jag vet att Alva tycker det är jobbigt att vara hela tiden med sin lillebror men samtidigt så vet hon att om inte hon finns i närheten så kan han få ångest och bli jätteledsen.
Viggo jublar väl inte heller åt sin storasyster som med stormsteg är på väg in i tonåren.
Men han vet att han måste försöka träna på att stänga öronen och inte ta åt sig.

Jag måste kunna jobba för att få inkomst så att vi kan bo kvar i huset.
Det som har varit viktigast för barnen genom hela skilsmässan är att vi inte ska flytta eller att de ska behöva byta skola.  Jag har lovat dom att jag ska göra allt jag kan för att det ska vara så och att jag behöver deras hjälp för att det ska fungera.

De är mina hjältar dessa två kinderägg och jag är så otroligt stolt över att vara deras mamma.
De kämpar som sjutton varje dag med sina svårigheter, de försöker ta lärdom av sina misstag och brister. Jag VET att det kommer gå bra för dom i framtiden för dom vill lära sig.

Att jobba ja, jag har ju gått upp till 100% arbetstid nu samt 3-skift. Och banne mig så funkar det också. Det är ett evinnerligt pyssel för att få ihop det med kortidsboende osv. men det går.
Hade jag inte haft mitt jobb, kollegor/vänner på ASIH på södertälje sjukhus då vete sjutton hur jag hade orkat.
De har följt mig mellan alla upp- och nedgångar.
Kramat och tröstat, gråtit och skrattat med mig (även åt mig men det bjuder jag på) och framförallt så har det alltid funnits någon där som frågat hur JAG mår. De har sett mig och bekräftat mig.
Häromdagen så fick jag så fina ord från en kollega att jag nästan börja lipa i kön på Coop.

På jobbet kan jag andas och vara FIA. Vara jag och få umgås med vuxna människor, skratta och ha roligt och inte tänka på alla måsten, möten och vardagen som rullar på där hemma.
Jag kan inte ha en bättre arbetsplats eller bättre kollegor än de jag har idag.

Sedan ska jag inte glömma att nämna alla fina kollegor från tidigare arbetsplatser som finns kvar som bästa vänner måste jag nog säga.
Som hör av sig, pratar om allt möjligt och som får mig att tro på mig själv.

För det ska ni veta. Det är stunder då det känns rätt så jävligt hopplöst. Man kan hålla sig för skratt när avloppspumpen går sönder sent en fredagkväll och man ser framför sig hur alla intjänade tusenlappar från extra pass bara flyger iväg.

MEN jag kommer igenom det också, allt går utom trähästar.

Jag frossar i rosa, jag busar på jobbet och jag är JAG till 100% och det verkar minsann som att det är ganska så bra det.
Och jag har skaffat en TIARA! För vet ni vad, man blir faktiskt litet gladare att ha en tiara på huvudet.
Om ni inte tror mig så pröva

Ett av de bekymmer jag haft, definitivt inte ett av dom större, är vilken sida av sängen ska man sova på när man är ensam?
Då jag har litet småländskt blod i mig så har jag bestömt mig för att med jämna mellanrum skifta sida så madrassen slits jämt 😂

Jag är en sån person som vill försöka vara postitiv och inte gräva ner mig.
Livet är alldeles för skört har jag sett genom mitt yrke.

Så när skilsmässopapper var klara så bjöd jag på "Nybakad singel"- tårta på jobb.
Alla fina människor där har på nära håll följt min resa fram till beslut om skilsmässa och jag ser dom som en andra familj.

Jag busar med kollegor och försöker se till att vi har roligt på jobb trots de tunga arbetsuppgifterna som vi har. Buntband är min grej, dock inte 50 shades of Grey-buntband-grej utan busgrej.

Mohahahahaha

smörgåskrasse som växer fint i ett tangentbord (obs ej fungerande )

Och extra glad blir jag när kollegor hakar på och är med på mina bravader.

Som Micke som ställer upp och tar på sig den fina ROSA pyntade kepsen från mig.

samordnare med tiara och rosa keps en vanlig dag på ASIH

Jag fortsätter och gå till min fina terapeut Tiina som varit med mig sedan 2012.
Jag tränar och mår bättre fysiskt för varje kilo jag tappar, hittills snart 19 kg. Det ni!

Allt är verkligen inte en dans på rosor men en halvtaskig tango på maskrosor duger det med

Var rädda om er!

Ta hand om mig själv

Jag har varit nere idag. Vissa dagar går lättare när jag är på mitt jobb men att vara hemma, gå runt och försöka hitta vägar till en fungerande vardag för mig och barnen sätter igång en tankeverksamhet som drar mig neråt i vemod.
Och jag vill ju inte vara där.
Igår satt jag och tittade på film med sonen. Skrattade och fnissade medan Viggo kröp upp bredvid mig.
-mamma, jag saknar att du inte skrattar lika mycket längre.

Nej han har rätt, det är inte lika roligt längre.
Så jag måste försöka ta hand om mig själv och hitta glädjen i min nya tillvaro.

Idag bestämde jag mig för att fokusera litet extra på mig själv. Jag har legat och läst en bok, tog en extra lång dusch, blev glad att jag hittade en skvätt toning till håret så jag kunde fixa till ruffset, plocka ögonbryn och färga dom litet.
Sen har jag suttit med Alva och Viggo.
Lyssnat på deras lågmälda diskussioner medan dom spelat minecraft.
Tittat på Viggos nya spel på hans mobil.
Tittat på Mästerkatten i stövlar .
Börjat titta på nya säsongen Lucifer på Netflix.
Filat och smort fötterna och målat tånaglarna i snygg rosa färg.
Och det hjälpte.
Jag känner mig litet lättare inombords.
Imorgon ska jag påbörja sista arbetsveckan innan det är dags för semester.

En ny roll, ett nytt kapitel, skilsmässa

Jag har redan lärt mig att livet inte alltid blir som man tänkt sig.
Som ung var min dröm att min första kärlek skulle bli min enda kärlek som skulle vara livet ut.
Men det blev inte så......

Detta är MINA tankar, MINA känslor, MINA upplevelser och jag har rätt till dom alla.

Jag har kämpat, försökt, prövat......
Jag har varit tvungen att ge upp, att inse att det inte kommer att gå.
Inse att det inte kommer bli som jag trodde eller hoppades på.

Nånstans på vägen tappade jag bort mig själv.
Jag glömde bort vem jag är, vem jag vill vara och framför allt vem jag KAN vara.

Nu är det en ny väg som jag kommer gå och med mig har jag två barn som är beroende av att de rutiner som funnits där, rubbas så litet som möjligt. Att deras mamma fortfarande finns där och orkar gå vidare.

Jag vet att det kommer att gå bra.

Jag försöker hitta vägar ut ur sorgen, se förbi misslyckanden och tafatta försök att få något så svårt som ett förhållande att fungera.

Jag ska hitta tillbaka till mig själv nu.

Jag bränner dagböcker, slänger allt från förr som hindrar mig från att gå vidare.

Jag är nära mina barn, finns där för dom.

Jag går till mitt jobb, får stöd från vänner och kollegor samt familj.

Jag ser varken bakåt eller framåt, försöker bara att vara här och nu.

Frågar om råd när jag känner mig rådvill, söker tröst där jag kan få det.

Idag står det på pränt att det som började som en rosa dröm för 18 år sedan är över.

Jag kommer överleva det här, jag kommer att läka och jag kommer gå stark ur det här.

Uppehåll

Jag kommer göra uppehåll ett tag. Just nu ska jag få igenom en skilsmässa och tills jag och barnen har funnit oss tillrätta i vår nya vardag så får bloggen vänta
Stor kram till er kämpande föräldrar

Utanförskap som NPF-förälder

Det är inte mobbning eller att någon medvetet väljer att utesluta.
Det är nog inte ett medvetet val att hamna i denna form av utanförskap.

I mitt fall blev det bara så.

Mina barn är inte intresserade av någon form av fritidsaktiviteter där man behöver samarbeta i grupp.
Dotter är inte längre i sin "vanliga" klass då hon inte fixar att sitta i stor grupp.
Istället är hon i en liten grupp på fem elever.
Jag har därför inte längre den sortens gemenskap längre med andra föräldrar som jag hade när hon gick i den stora klassen.
Sonen är kvar i sin klass, än så länge, men har inte behovet att ta med klasskompisar hem efter skolan. Han har helt enkelt inte den energin som behövs för att orka leka och fokusera på allt vad det innebär att vara social med ett annat barn. All hans energi har gått till att klara av skoldagen.
Dottern skulle vilja ta med hem kompisar men hon är också helt slut efter skoldagen.
Alltså en sorts utanförskap där man inte har den kontakten med andra föräldrar efter skolan, småprata om barnen och hur fint det går när de leker eller umgås.
Barnen har velat ha kalas/party men orkar inte riktigt att ha ett eget då dom inte klarar av alla viljor och åsikter som kan dyka upp.
Dom har haft egna kalas och dom har oftast gått bra men det är nu några år sedan de hade något. 
De blir inte heller bjudna på kalas, vilket i dotterns fall inte verkar vara jobbigt för henne. Sonen har pratat om det någon gång då han hade hört hur klasskompisar hade pratat om ett kalas som många hade varit med på men inte han. Det blev en stund samtal kring detta att ibland kan man inte bjuda alla i klassen för att de inte fanns plats, alla är inte kompisar med alla och att det även kostar pengar att ha kalas. 
Men jag kan sakna det, att träffa föräldrar, se glädjen hos barnen och den där godispåsen och alla lekar.

Det jag nog saknar mest är att kunna prata med föräldrar som inte undrande höjer på ögonbrynet när jag berättar om alla rutiner som behövs på morgonen, 

från @ettparontillmorsa

hur dottern inte kan gå till skolan för att kläder gör ont eller för att sonen får för sig att det kan hända någon farligt på vägen till skolan och får ångest och stannar hemma.
Att känna att man som förälder hör hemma i en grupp, att kunna dela med sig av dom vardagliga bekymmer som uppstår och få tips på hur man ska lösa det.

Som det är idag får jag stöd från andra föräldrar på Facebook via grupper där vi föräldrar kan ta del av varandras erfarenheter och kamp, få stöd och tips.
Men det är inte riktigt samma sak som att kunna stanna till på skolgården och samtal innan man ska stressa hem och laga 3 sorters middagar så att alla i familjen kan äta något.

Jag tänker oftast inte på det förutom vid större högtider i skolan så som skolavslutningar, disco eller när klassen ska sova över någonannanstans.
Då kan tankarna komma igång att jag skulle också vilja vara med.
Få vara "normal" förälder.

Det borde finnas grupper runt om i landet där vi föräldrar till barn med speciella behov kan träffas, fika och få känna den där gemenskapen.

För när det är utbildningar och liknande och man får möta andra föräldrar så blir man nästan euforisk över dom stunderna man kan få sitta ner och känna sig som en "normal" förälder.

från http://www.allabarnicentrum.se/om-oss/samverkan-med-skolan/

Överleva utmattningsdepression

Jag blev förkyld. 
Jätteförkyld och det vore inte så konstigt om det inte vore för att ingen annan i familjen var dålig. Det brukade liksom alltid följa ett mönster när det kom till virus och familjen Tell.
Först blev barnen sjuka och i tid till dom började tillfriskna så blev mamman i familjen sjuk. 
Men denna gången var jag sjuk. Blev aldrig frisk. 
Mitt eksem blev bara värre och värre. Framförallt fick jag utslag i ansiktet och på handlederna.
Jag var jättetrött men kunde ändå inte somna på nätterna. Och om jag somnade så vaknade jag alltid kl 03 och kunde inte somna om.

När jag varit sjuk i sju dagar var jag tvungen att vända mig till vårdcentralen för att få läkarintyg till mitt jobb. 
Jag hade tur. En varm och vänlig kvinnlig läkare tog emot mig. Jag rabblade upp alla symtom och hur trött jag var på att inte bli frisk. 
Hon tittade mig i halsen och i öronen, kontrollerade blodtrycket och puls och lyssnade på lungorna.
-Har du barn som är sjuka, frågade hon mig.
-Nej konstigt nog så är de friska. De far omkring som vanligt. De har båda diagnoser inom NPF och ja min man också för den delen.
Läkaren tittade upp på mig och la huvudet på sned.
-Det låter som att du har väldigt mycket hemma att sköta om. Det blir kanske väldigt mycket också när du jobbar dessutom. Vad jobbar du med?
-Jag arbetar som sjuksköterska med svårt sjuka människor.
Hon nickade och tittade på mig.
-Det är ju också ett väldigt tungt och ansvarsfullt arbete. Många som är beroende av dig. Det måste kännas övermäktigt. Har du mycket att göra när det gäller barnen?

Jag känner hur det börjar svida i halsen, tårarna kommer som ett brev på posten, det börjar trycka i bröstet och magen värker.
Jag nickar och sväljer.
-Sätt dig ner vännen, säger läkaren mjukt och tar mig om axlarna och leder mig till stolen vid hennes skrivbord som är överbelamrat med papper, lexikon och post-it lappar.
Jag snyftar och känner mig helt slut. Den sista lilla styrka jag hade i kroppen rann ur mig. Jag börjar huttra och känner hur pulsen börjar rusa. Kallsvetten kommer och jag mår illa.

Läkaren ger mig mjuka näsdukar, de där mjuka för ledsna mammors näsor, de som jag får när det inte går längre att låtsas som att allt är bra, låtsas att man visst orkar, låtsas att man inte har halsbränna p.g.a. all stress och press. 
-Du är helt utmattad gumman, säger läkaren och tittar allvarligt på mig. Hur länge har du hållit på i detta tempot?
-Sedan Viggo påbörjade sin utredning på BUP, men jag har redan varit sjukskriven för utbrändhet. Det känns inte som då. Det är mycket tyngre nu. Jag orkar inte göra någonting. Hjärnan funkar inte. Jag kommer knappt ihop hur man fixar tvättmaskinen och jag glömmer bort viktiga tider. Jag får inte göra det, jag är ju den som håller ihop allt hemma. 

Pulsen rusar ännu mer och det susar i öronen. Håller jag på att svimma? Vad är som händer?
Orden bara flödar ur mig, allt om utredningar på BUP till orosanmälningar på Socialen, skolan som strular, alla möten, min mans diagnoser och hur han inte kan ta för sig att hjälpa till fast han vet att det behövs, oron över ekonomin, skammen att svika som kollega, att inte orka lyssna till patienters behov av stöd, att jag glömmer bort hur jag ska köra för att komma hem, tröttheten och bristen på sömn, viktuppgången som gått i rasande fart, oro för att jag har någon sjukdom som gör att jag hela tiden är förkyld....allt bara kommer fram och den fina, underbara läkaren sitter och lyssnar.
Jag känner mig helt tom. Sitter tyst och pulsen går sakta ner.

-Du befinner dig djupt i en utmattningsdepression, säger fina läkaren. Har du ångestproblematik? Känns det som att du ska svimma eller får du panikkänslor?
-Jag har tryck i bröstet hela tiden, känns ibland som en elefant sitter på mig och det sitter liksom som en katastrofkänsla under bröstbenet, vet inte hur jag ska kunna förklara det.
-Har du någon tid för dig själv, undrar hon.

Jag skrattar till. Egentid? Det som alla påstår att man måste ha men ingen kan direkt hjälpa mig att finna den tiden som jag ska kunna få för mig själv. 
-Även om jag är ensam så snurrar tankarna på om allt jag ska göra när jag kommer och vad jag inte får glömma och alla dessa scheman som ska göras inför varje dag, svarar jag.

Plötsligt slår det mig. Jag håller på att ta slut som mamma, kvinna, människa.....vad håller jag på med egentligen?
Jag som ger alla andra råd om att ta det lugnt och varva ner. Jag lyssnar ju inte själv på vad jag säger utan gör tvärtemot. Kör på 200 utan att ens försöka bromsa ner mig.

-Jag sjukskriver dig nu, säger läkaren och börjar knappra på tangentbordet. Du kommer få antidepressiva som även lindrar panikångesten, du kommer även få insomningstabletter som jag vill att du tar regelbundet tills din sömn börjar bli mer regelbunden, du kommer även få rogivande mediciner som jag vill att du tar varje gång du känner den där elefanten sätta sig på dig. Det kan trigga igång en panikattack om du inte lär dig hantera ångesten.
Jag sitter på andra sidan skrivbordet och nickar bara. 
-Har du någon kuratorkontakt här på vårdcentralen, frågar hon mig.
-ja Tiina, svarar jag , har gått hos henne i flera år men nu är det ett tag sedan.
-Hon är bra, säger läkaren, du ska boka tid regelbundet hos henne nu. Och ta kontakt med habiliteringen dit du går med barnen. Se om de också kan hjälpa dig för att du ska orka nu som mamma och människa.  Barnen har bara en mamma och henne ska vi vara rädda om.
Jag får göra enklare minnestest och depressions värderingar innan jag ska gå. Inser att mitt sviktande minne kan bli en fara i mitt arbete. Tänk om jag gör fel, det kan få ödesdigra konsekvenser. 

Hon har rätt, jag måste kanske vara mer rädd om mig. Vad skulle hända om jag faller ihop och inte kan finnas där för dom? Vem skulle ordna allt då? C kan sköta det grundläggande med mat och hygien men allt det andra?
Vad ska dom på jobbet säga? Det är snart semester tider och det är ont om personal?
-Du ska inte tänka på ditt jobb heller, säger läkaren som om hon läste mina tankar. Jag har varit där du är nu. Jag har varit i en utmattningsdepression och det tar tid att komma ur den. Du kommer att förändras som människa efter du gått igenom det här. Du kommer att bli stark igen och finna vägar för att orka med det liv som du har. Men först och främst ska du lära dig att ta hand om dig själv, att tänka i litet mer egoistiska banor så att säga. Och litet varningens ord på vägen, omgivningen kan komma att protestera.

Med läkarintygen i handen och en känsla av att jordens undergång är på väg beger jag mig till mitt arbete. Det som är min frizon från alla krav hemifrån, det stället där jag får vara jag. Där jag nu inte kan längre vara för att min hjärna är slut. Jag klarar inte längre att sortera bort tankarna på hemmet medan jag är på mitt jobb. Det blir inte säkert.

Mina fina, underbara kollegor förstår. De kramar mig, säger att jag kan komma dit för en kopp kaffe och prata litet. Jobbet finns alltid kvar. 
Tack och lov för att jag har dom.

Jag ringer hem till pappa. Han blir orolig, frågar om han ska komma upp och hjälpa mig med barnen. Jag tackar ja. Tar emot hjälpen som erbjuds.

Bokar tid hos min psykoterapeut på vårdcentralen, kontaktar HAB och ska få en tid där med deras psykolog. Hon erbjuder mig en utbildning, ACT för föräldrar till barn med NPF. Jag tackar ja, det kan nog behövas hjälp med att finna vägar i detta kaos.

De första veckorna sover jag nästan hela tiden när det finns möjlighet. Medan barnen är i skolan. Pappa hämtar och lämnar dom. Han spelar kort med mig när ångesten trycker på. Ett tips jag fick av min syster, blir det ångest så lägg patients eller bara blanda en korthög, distrahera tankarna på annat.
Jag blundar för stöket hemma, C försöker att sköta allt. Jag sänker kraven på att det ska vara städat och perfekt hemma. Det går inte liksom.
Det får vara små dammtussar som rullar fram över golvet när det blir drag, det får ligga ovikt tvätt framme, fönstren måste inte putsas. Och all mat behöver inte lagas från grunden, det går att hälla upp färdig pytt i panna och äta till middag, fiskpinnar med mos går också bra. Huvudsaken att det finns mat på bordet. 

Jag har alltid varit öppen om mig själv, det blir enklast så och det blir inte prat bakom ryggen eller misstänksamma blickar. Det är bättre att "folk" vet hur det står till. Skitsnack blir det ändå förresten. Alla har åsikter och en del måste vädra dom högt och ljudligt. Jag ska lära mig att inte lyssna på de råd som jag inte bett om.

Med hjälp av min psykoterapeut går vi igenom allt. Från barndom till dags datum. Finns det något trauma eller större händelse som jag har förträngt och inte bearbetat? Hur ser jag egentligen på mig själv? Vad vill jag med mitt liv? Vilka besvikelser finns det om måste hanteras?

Det tar på krafterna att bryta ner sig själv i småbitar och sedan sakta bygga upp någon nytt, bestående som orkar med det som krävs från omgivningen. Och sedan finna en strategi för vad som ska göras vid nödsituationer.

Jag märkte att jag sög åt mig andra människors stress. Att handla på ICA stormarknad en eftermiddag bland andra trötta och stressade småbarnsföräldrar och deras övertrötta barn triggade igång min egen stress. Jag kom på att jag kunde gå in i provhytterna för kläder och stänga in mig där om ångesten slog till. Jag införskaffade ett par trådlösa hörlurar och började lyssna på böcker och musik för att stänga ute den stressande omgivningen. 
På söndags morgon är det inte många som handlar. Då stod jag och pensionärer utanför dörrarna och väntade på att det skulle öppnas på ICA. Det blev också min egentid att handla. Familjen fick stanna kvar hemma och jag storhandlade själv. Conny lät mig vara ifred när jag handlade. Barnen varken ringde eller skickade mess om att jag måste komma hem NU.
Om det var kö i kassan så började jag räkna tuggummipåsarna som hängde intill varubandet. Ångesten kunde på så sätt hanteras. Jag pratade med mig själv i huvudet om hur min kropp försökte lura hjärnan till att tro att det var en farlig situation för att ge mig ångest påslag. Det funkade oftast.
Och då det slog över till en panikattack lämnade jag vagnen och satte mig i provhytten och djupandades. In genom näsan och ut genom munnen. Andas in och slappna av. 
Lärde mig att slappna av i ansiktet och få ned axlarna.

När jag skulle köra bil satt jag och sjöng schlager på schlager. Då kunde jag koncentrerar mig på bilkörningen. 
För det hände att jag missade att det var rödljus, enkelriktat eller hastighetsbegränsningar när hjärnan var som mest trött. Livsfarligt jag vet.
Men genom att sjunga så kunde jag lättare koncentrera mig på körningen.
Skit samma att folk såg att jag sjöng Carola och Sven-Ingvars, jag orsakade inga olyckor i alla fall.

Varannan vecka träffade jag den fina läkaren. Sedan glesades det ut till 1 gång i månaden. 

Hon hade rätt. Det tog lång tid att komma ur utmattningsdepression. 
Man blir aldrig helt fri från den. Jag är medveten om mina svagheter, vad jag ska undvika och hur jag ska hantera ångesten när den kommer.
Jag har fått verktyg för att kunna leva det liv som jag har.
Lärt mig leva med de besvikelser som finns i mitt livs bagage.
Blivit en annan Sofia som är starkare och mer självsäker.
På gott och ont, som läkaren sa, eftersom att det inte är helt accepterat att man blir en annan person. Det kan vara provocerande rent av.
Men även där har jag lärt mig att inte ta åt mig.
Mina största svaghet är mina barn. Vill man såra mig så ger man sig på mina barn. Där har jag varit totalt försvarslös. Men jag lär mig och kan numera säga ifrån, stå på mig och försvara mig själv.
Jag kan somna utan mediciner, mindfulness hjälper mig att slappna av och stänga av hjärnan så att jag kan sova.

Men jag är inte framme än vid målet av att helt må bra. Att vara 100 % återställd. Det tar tid.....lång tid.