Jag klarar knappt av mina barn utan deras och mina mediciner........

Jo, jag klarar dom men det är inte en enda lugn stund från det dom vaknar tills medicinen ger effekt. 
När väl medicinen ger effekt så blir det autistiska mer tydligt vilket i sonen fall är samma som mer oro, vill vara nära mig hela tiden och stort behov att prata oavbrutet om allt han ser på mobil, hört i skolan eller allmänt om allt i världen och rymden.
I dotterns fall blir det irritation över kläder som gör ont, att det inte blir som hon har tänkt sig och om något oförberett händer t.ex. ett program blir inställt på tv och hennes värld går under.

Igår kväll hade jag mycket svårt att somna. Det gick liksom bara inte. Min hjärna kunde inte gå ner i varv och det hjälpte inte ens med mina avslappningsövningar.

Till sist gick jag ner i köket och tog en insomningstablett.

Det var riktigt vackert ute med fullmånen och det klara svarta himlen med alla dess stjärnor. Strax efter midnatt gick jag och la mig och somnade efter en halvtimme.





Cirka tre timmar senare vaknar jag av att Viggo ropar. Han har vaknat och är orolig. Conny hämtar honom och han får ligga mellan oss i sängen. Men han somnar inte om. Var tionde minut frågar han hur långt det är kvar tills det är morgon. När klockan är halv fyra på morgonen ger jag upp. Det blir ingen mer sömn. 
Då Conny ska jobba idag så är det jag som tar Viggo och börjar göra i ordning gosedjur, kuddar och täcken som ska följa med oss ner. Precis när vi står vid trappavsatsen hör jag Alva ropa på mig. 
" Är det morgon nu mamma?"
"Nej Alva sov du en stund till" svarar jag men hon kommer redan ut från sitt sovrum med täcken, kuddar och gosedjur.
" Jag är hungrig" säger hon och gäspar stort.
"Jag är också hungrig" säger Viggo, "jag vill ha glass och pannkaka till frukost".

Jag vet att om jag säger nu nej till glass och pannkakor till frukost så kommer den första härdsmältan att starta. Jag kan inte heller säga att glassen eller äggen är slut för det blir ändå en katastrof för sonen. 

Lägg till bildtext

Efter att hjärnan försökt att komma igång så säger jag till sist"vet du vad, jag tänkte vi skulle äta pannkaka till lunch och så kan du äta rostad macka nu på morgonen. Och förresten så är det ju ikväll du och Alva ska gå ut och spöka och få godis. Vad vill du vara utklädd till?"
"jaaaa" säger Viggo lyckligt. " Jag vill vara pickachu eller en pumpa"






Jag känner mig lättad. Jag lyckades avleda honom och inget utbrott.
Alva pratar oavbrutet och börjar ta fram vassa knivar, glas, sätter på spisen innan jag hinner hejda henne.
" men jag är hungrig NUUUU" skriker Alva.
"Snälla Alva" säger jag, "vi har precis kommit ner, det tar fem minuter och så är din smörgås klar med juice. Vad vill du se på tv?"
Hon stampar argt till tv och säger att hon vill se på Scooby Doh.
Jag kopplar ihop tv och dator och får fram dom gamla avsnitten som hon vill se och startar igång det.

Snabbt ut i köket och jag känner hur stressen börjar gro i bröstkorgen.
Klockan är knappt fyra på morgonen. Det är för tidigt att ge dom deras mediciner mot ADHD nu. Jag måste vänta minst i två timmar. Det kanske går och dom kanske är litet trötta den är gången så att det inte blir konflikter.
Jag rostar och brer mackor på löpande band medan jag hela tiden har ett öga och öra på barnen. Tack och lov för att vi har en öppen planlösning för annars hade jag fått ta med brödrost och pålägg till vardagsrummet och göra frukosten där.

När Alva inte har medicin som hjälper henne att bromsa upp så är det svordomar, helt impulsstyrd och exploderar över minsta lilla sak. Det som är jobbigast för henne är ljud och dofter på morgonen som hon reagerar starkt över.
Viggo är superhyperaktiv. Crazyfrog eller duracellkaninen är inget jämfört med min son. Han hoppar och studsar runt överallt samtidigt som han viftar med sin plastpinnar som han alltid måste ha med sig när han ska röra på sig. Han går upp på min crosstrainer och trampar frenetiskt ett par minuter, hoppar runt igen och göra olika ljud, låtsasfäktas och sedan kommer paniken. 
Det saknas en av hans plastpinnar och han skriker rakt ut då den för honom är borta för alltid eftersom att han inte kan se den på en gång.

Alva exploderar.

depositphotos.com

"håll käften ditt jävla rövhål, du kan för fan inte skrika för din jävla pinne är borta hela tiden. Håll kääääääffftten!!!!!"

Hon rusar mot honom. Jag släpper vad jag har för händer och ställer mig i vägen med ryggen mot henne. Hon ger mig att par slag över ryggen innan hon sätter sig surt i soffan igen.


"Lugn Viggo, jag ska hitta din pinne" säger jag medan jag vänder upp och ner på soffan där han brukar rada upp dom. Mellan två dynor hade den hamnat och som genom ett trolleri är han jätteglad och fortsätter med att hoppa och börjar nu nynna på någon liten melodi.
Jag går tillbaka till köksbänken och har snart brett färdigt smörgåsarna. 
Överlägger med mig själv om det kommer att gå att sitta vid köksbordet och äta frukost eller om jag på en gång ska låta dom äta i soffan framför TV.
Det blir tv, jag är trött och jag har inte ett dugg energi för att ta konflikter om att sitta vid matbordet och inte framför tv.

Jag ska precis lyfta upp brickan med frukosten på när jag ser att Alva biter ihop och är på väg att explodera.
Ställer snabbt ner brickan och går fram. Jag hinner dock inte hejda explosion nummer två.
"kan han inte för helvete hålla kääääääften!!!!!"
"vadå jag sjunger bara" svarar Viggo och viftar ännu mer med sina pinnar medans han dansar runt köksbordet.
"Snälla Viggo" säger jag, "kan du försöka att leka med dina pinnar utan att sjunga, det gör ont i Alvas öron"
"Hon är så jävla otrevlig, hon är så dum" säger Viggo då men slutar att sjunga.
Alva däremot är högröd i ansiktet och blir vansinnig.
Jag ställer mig i vägen för att hon inte ska kasta sig över sin lillebror. Jag hinner parera bort slaget som är på väg mot mitt ansiktet men när hon satt sig i soffan får jag en rejäl spark mot revbenen. 

Nu bränner tårarna bakom ögonlocken och jag försöker mig på att ge henne "dödsblicken" som hon kallar den. 






Hon hajjar till men är fortfarande arg och spark nummer två som hon laddat upp kommer inte iväg utan hon slänger sig argt på magen i soffan.

"nu vill jag att ni sitter tysta i 15 sekunder medans jag hämtar frukosten så vi kan äta den tillsammans"säger jag".


"långsamma mamma-sekunder och inte supersnabba barnsekunder" tillägger jag, för jag vet att dom båda sitter tyst och räknar och kommer flippa ut om jag inte står där med brickan innan det gått dom där sekunderna.

Jag tar långa kliv med köket med ögonen i nacken är på barnen i soffan. De sitter surt i var sin hörna men de tittar inte på varandra. 
Bra!
Jag tar brickan och skyndar tillbaka och dukar fram frukosten.
Huvudet känns som det är fyllt med bomull, jag antar att insomningstabletten inte riktigt har hunnit gå ur kroppen ännu.
Vi äter under tystnad och de är jättehungriga. De har liksom inte mättnadskänsla någon av dom utan kan äta tills det gör ont.
När Alva efter fyra smörgåsar ber om fler, säger jag att hon måste vänta ett tag innan hon äter mer för annars kan hon må illa.
I samma stund inser jag mitt misstag och Alva exploderar.
"men jag är hungrig. Du älskar för fan inte mig. Du älskar bara lilla jävla Viggo. Jag ska fan inte vänta i någon jävla evighet" skriker hon åt mig.
"nej du ska verkligen inte behöva svälta, det har du rätt i. Vad sägs om att jag gör smörgåsar till dig om 10 minuter?"
"Okej" svarar hon och tar fram sin mobil och börjar titta på Youtube.
Jag svär åt mig själv. Jag kan inte säga "om ett tag" eller "snart" eller "om en stund" till ett barn som har noll begrepp om tidsuppfattning.

"men för fan, kan du lyfta på din jävla feta rumpa då" fräser hon åt mig plötsligt. Jag sitter på en flik av hennes täcke. 
"vet du, jag blir faktiskt ledsen när du säger så. Du måste försöka tänka på hur du pratar Alva", säger jag.
Jag ska resa mig upp för att fixa smörgåsarna och får en spark i sidan.
Jag slår undan hennes ben med min hand för att hon inte ska träffa mitt nyopererade knä, tyvärr så tar min hand halvvägs upp på hennes lår. Ingen hård smäll men tillräckligt för att hon ska bli vansinnig och försöker hoppa på mig.

Jag tar henne om armarna och sätter henne bestämt ner i soffan. 
"vill du träna på att göra smörgåsarna själv så du kan göra frukost på egen hand sedan?" undrar jag och backar snabbt tre steg.
"får jag det" frågar hon glatt och går ut i köket.

                 Avledning - ADHD 
                             1 - 0



Jag sneglar på klockan och får ont i magen. Jag måste vänta en timme till innan jag kan ge dom medicinerna. Hur ska jag orka! 
Det knyter sig i magen och det ångest-illamåendet slår igång. Jag blundar och försöker andas långsamma andetag så att inte mina hjärna lurar kroppen till att tro att jag ska ha ångest.

Inte nu! Jag går till medicin skåpet och tar mina mediciner. 
Efter ett kort överläggande med mig själv så tar jag en halv sobril också. 
Jag måste orka i (kollar klockan) 55 minuter till.
Jag sitter i soffan mellan barnen som äntligen är stilla och tittar uppmärksamt på tv. 



Då sätter Viggo igång sin mobil och ljudnivån är jättehög. 
Han själv hoppar till och blir jätterädd för det plötsliga ljudet, Alva blir jättearg för att hon får ont i huvudet och börjar skrika.

Och innan jag hinner riktigt med, så har jag fått en spark mot höften från Alva och Viggo vifta till med en plastpinne i huvudet på mig.









Nu exploderar jag! Nu får det för fan vara nog!
Jag ORKAR INTE! 

"Nu går jag och ni rör er inte ur fläcken tills jag kommer tillbaka. Jag är borta i två minuter och jag hör er hela tiden. Det är nu totalt förbjudet att titta på varandra. Är det förstått?" 
Jag har "dödsblicken" x 100 när jag spänner ögonen i dom. Viggo kryper ihop och gömmer sig under filten och Alva känner sig väldigt besvärad.
När jag förstått att informationen gått in så går jag ut i hallen. 



Tårarna bara väller fram nu. Med skakiga händer tar jag fram mitt "akut-kit" som jag alltid har i min väska. En liten pillerask med sobril, cigaretter och en tändare.

Med skakiga händer tar jag fram en cigarett och tändaren, går ut på trappan vid tvättstugan. Det är iskallt ute och frost. Fortfarande fullmåne men himlen börjar bli vackert rosa och lila när solens strålar börjar anas ovanför grannens tak.
Jag huttrar och röker min cigarett. 
I huvudet virvlar skuld, ilska, sorg, hat och kärlek. Allt på en och samma gång. 

Jag känner mig så jävla misslyckad som mamma just där och då. 
Jag orkar inte med dom, jag orkar inte med det finaste jag har och de som jag älskar mest av allt.

Men jag orkar ändå! Jag måste det.

lessonslearndinlife.com

Nikotinet går upp i hjärnan och jag känner hur jag slappnar av och lugnet löser upp knuten i magen och i bröstet.
Jag fimpar snabbt i gruset och går in. Det är helt tyst i huset. Jag ser barnens reflektioner i glaset från vitrinskåpet. De sitter precis som jag lämnade dom. långt ifrån varandra och de varken pratar eller tittar på varandra.





Jag går in i badrummet, borstar tänderna och tvättar händerna.
Det finns ingen värre doft än nyrökt människa. Knäppt, jag vet, men jag tycker inte själv om doften.

Jag går ut i köket. Klockan är 05.30. Okej, det är litet tidigt men det tar tid innan medicinen ger effekt.
Jag tar fram barnens mediciner och ger dom tabletterna.

Sedan sitter jag mellan dom igen medans Scooby Doh och Shaggy spanar runt efter varulvar och vampyrer.
Pulsen går ner i varv och trycket i bröstet är helt borta nu.

Plötsligt lägger Alva armarna om min hals och kramar om mig hårt.
"Förlåt mamma" viskar hon i mitt öra. "Blev du ledsen?"
"Ja Alva jag blev ledsen. Orden gör ont på mig", svarar jag och håller om henne.
"Jag älskar dig mamma, jättemycket. Jag förstår inte att du står ut med mig. Jag kan ju vara så hemsk" säger hon och kramar om mig ännu hårdare.
Viggo flyttar sig närmare och vill också ha en kram, på sitt sätt, från sidan. Men jag får faktiskt en puss på kinden och det är inte ofta det händer. Det får jag bara när han ser att jag har varit ledsen eller upprörd.

Vi sitter där i soffan, 25 minuter efter att de har fått sina mediciner, håller om varandra och tittar på tv.

Solen skiner nu och Alva börjar prata om att hon ska få jättemycket godis ikväll.

Piggare än så här
blir man inte ibland

Viggo står och tittar orolig på mig.
"kan du följa med mig till toaletten, mamma. Det är läskigt!"
"Ja jag kommer" svarar jag.

Nu börjar nästa stadium, med de "andra" barnen. Dom barnen som visar mer av asperger och autism än av ADHD.











Och jag orkar och fortsätter.

mariahelander.se

Varje dag börjar inte så här, tack och lov. Men när dom dagarna väl kommer så är det så otroligt tungt, slitsamt och ledsamt.
Men jag orkar.......

fb/joyofmom

Roligt från Viggo 6 år

Viggo - Mamma, jag vill har fler gosedjur i sängen.

Jag - Nej Viggo, det får inte plats mer.

Viggo - Men jag vill vill vill vill!!!!!

Jag - Sch Viggo, jag tror att gosedjuren har somnat nu så nu måste du också sova.

Viggo - Allvarligt mamma....jag VET att de är vakna så luras inte!

Jo då, de kan hålla sams och ha roligt tillsammans.
Varje kväll säger de "god natt" och "älskar dig" till varandra

Till alla anhöriga!

Hej!

Har Du barnbarn som har autism? ADHD?
Eller har Du en brorsdotter eller systerson med OCD eller tourettes?
Kanske är Du en god vän till någon vars barn har diagnoser inom NPF.

Då har jag något jag vill berätta för Dig. 
Berätta för Dig som vill fortsätta umgås och ha en fortsatt fin kontakt med barnet och barnets föräldrar.

Skaffa Dig kunskap om den eller dom diagnoser som barnet har.
Det finns många kurser och utbildningar att gå. Fråga gärna föräldern till barnet om det finns någon ni kanske kan gå tillsammans.





För är det något som sliter väldigt mycket på en förälder till barn med NPF, så är det all den okunskap som de måste brottas med VARJE DAG!

Genom att Du skaffar Dig kunskap, visar Du på det finaste sättet att du faktiskt bryr Dig. Lär Dig hur Du ska bemöta barnet och om du känner dig osäker så fråga föräldern hur Du ska göra. På så sätt kan Du minska så mycket lidande för både förälder och barn.

Ifrågasätt inte om diagnosen är rätt ställd eller om det ens är möjligt att barnet har det. Lita på diagnoserna och lita på att föräldrarna gör rätt när de söker hjälp till sitt barn. 
Tro på det som föräldern säger. Säger dom att barnet mår bäst av att äta sin efterrätt i bilen, ja då är det så. Dom vet bäst och dom har bäst kunskap om sitt barn.

Bara för att Du inte har sett något så betyder inte det att barnet inte har några svårigheter. Oftast ses svårigheterna i hemmet av föräldrarna för det är då som barnet inte längre håller ihop. 
Att hålla ihop är bland det svåraste barnet kan göra med sig själv. Att kämpa varenda sekund för att vara "normal", inte störa eller röra på sig mer än vad som är brukligt.
Hemma känner sig barnet tryggt, där finns det vuxna som förstår och "ser" vad barnet har för behov.
Där släpps allt jobbigt löst.
Saker går sönder, barnet kanske är våldsamt eller verbalt utagerande. 
Att barnet aldrig gör dessa sakerna hos Dig betyder inte att allt är bra, att du har koll på läget eller att barnet saknar diagnoser eller att barnet saknar respekt för sina föräldrar. Det betyder helt enkelt att barnet håller ihop och när barnet sedan kommer hem igen så kommer kanske föräldrarna att ha ett litet mindre helvete innan barnet kommer tillbaka in i sina rutiner igen.
Så säg inte "sånt där beteende förekommer aldrig hos mig".
Tänk på hur Du uttrycker dig till föräldern.

Ett ogenomtänkt påstående eller suckar kan totalt rasera det lilla uns av självförtroende föräldern har byggt upp.
Du kan skapa fruktansvärda tvivel och dåligt samvete om Du inte ser upp.








Jag har fått själv höra så mycket "dumt" och även rent av elaka saker mot mig själv eller mot barnet.

"Sätt ner foten och låten inte barnen köra över dig"
"Du skämmer bort dom!"
"Ge dom straff så att de lär det sig vad som är fel"
"Du har nog inte försökt tillräckligt"
"Du medicinerar sönder ditt barn. Det kommer leda till missbruk"
"Ska dom verkligen få göra precis vad dom vill?"
"Det tillhör åldern, det kommer att gå över"
" Ja det verkar som alla vill skylla dåligt uppförande på ADHD nuförtiden"
"Autistisk? Men han verkar ju må bra?"
" Varför är det så himla speciellt med dina barn?"
"Men varför kan dom bara inte vara tysta och sitta still? Hur svårt kan det vara?"
"Du skulle varit mer bestämd från första början, nu gör dom precis som de vill för dom vet att dom kommer undan med det"

Jämför inte barnet med andra barn. Tro mig, det lättar inte ett dugg på oro eller ängslan. 
Det kan vara väldigt svårt att förstå hur det är för föräldern men det kan räcka med att Du bara lyssnar och finns där när föräldern är helt slut och måste få ösa ur sig allt jobbigt.
Se det INTE som gnäll eller dåliga ursäkter. Se det som den faktiska sanningen.

Säg inte "så illa kan det ju inte vara" för ibland är det faktiskt hundra gånger värre än det som sägs.







Jag kan inte tala för alla föräldrar men jag kan dela med mig hur jag ser på det.

Jag älskar mina barn! 
Varje dag är en kamp!
Varje dag har jag dåligt samvete.
Varje dag undrar jag om jag har gjort något fel.
Jag sitter på toaletten och gråter för jag är så trött.
Varje dag måste jag välja mina strider, omvärdera, analysera, strukturera och tänka om och tänka nytt för att vardagen ska gå ihop.
När jag försökt förklara varför en utomståendes lösning på problemet inte fungerar, blir jag otroligt sårad när jag får höra att jag har dåliga ursäkter och att jag inte vill försöka.
Jag har säkert båda försökt och testat 10 gånger fler saker än vad föräldrar brukar göra.
När jag får höra sånt, från de som står mig nära, från de som borde stötta och förstå, blir jag ledsen, går sönder litet och tappar det självförtroende som jag lyckats bygga upp. Det självförtroendet har säkert raserats hundra gånger och jag måste åter bygga upp det och finna tron på mig själv.

Mina barn behöver samma sak som alla andras barn fast tio gånger mer av allt.
Och alla har jobbiga perioder och stunder med sina barn, fast men NPF blir det tio gånger värre.
Skolan är en utmaning varje dag med kamp inom skola och hemma med läxor.
Jag och Conny gör en high five varje dag vi lämnat barnet utan bråk, skrik, panik och ångest.
Jag läser också allt som står i tidningar och ser alla dessa experter som "botar" autism med ren kost.
Men hur hjälper det om ens barn endast äter makaroner och morötter?
Ska jag då följa det rådet om att "svälta" barnet tills han blir tillräckligt hungrig och äter?
Fast jag vet redan att barnet är redan på gränsen till undernärd och jag kämpar med att locka i honom näringsdrycker.
Ska jag då komma med mina "ursäkter" om att barn med autism har svårt för mat, konsistens, lukt och vilka andra som sitter vid matbordet?

Erbjud dig att passa barnen om Du vill och kan. Fråga vad Du ska tänka på?
Om föräldern t.ex. säger att du ska ignorera svordomar så gör det. 
Se hur föräldern gör och följ det.
Vill Du ge råd? Ge det då när föräldern ber om det. 
Har Du åsikter? Fråga om föräldern är intresserad av att höra dom.
Har Du inget snällt att säga? Var tyst!
Stirra inte vid utbrott utan gå undan. Finns där istället för att ge stöd till föräldern efteråt.
Fråga vad Du kan göra för att underlätta för föräldern.
Om du inte hört ifrån föräldern på länge så hör av Dig. Ta det inte som att de inte vill ha någon kontakt utan att de har så mycket omkring sig att det inte finns tid att kontakta dig. Ring eller skicka ett sms. Fråga hur dom mår. 

Visa att Du finns kvar även om det inte är regelbunden kontakt från förälderns sida.

Och framför allt! Skaffa Dig kunskaper om NPF. Då förstår Du mer och föräldern kan känna sig trygg med att umgås med Dig tillsammans med barnet.

Dra inte egna slutsatser, fråga istället.
Lyssna, lyssna, krama och lyssna!

När barnets rädslor blir ett handikapp

Alla barn har rädslor under sin uppväxt. Ibland mer eller mindre beroende på ålder. Ett barn som har ångestsyndrom har samma rädslor men betydligt starkare, mera ångestladdat och kan ibland leda till fobier och panikattacker.

När Viggo var mer och mer orolig för alla möjliga saker så tänkte jag (och även omgivningen) att det hörde ihop med åldern. Viggo var 4.5 år och kunde bli förtvivlat ledsen när han kom på att jag skulle dö en dag. Jag vet ju att alla barn är ledsna över detta faktum och såg inget konstigt med det. 
Men när det gick över till att han var som ett plåster på mig för att se till att jag inte helt plötsligt dog eller se till att jag inte var ensam om jag skulle dö, då kändes det inte riktigt som den "normala oron" barn har.

Efter ytterligare några veckor blev han väldigt rädd för trappor, att gå in själv på en toalett, insekter skapade panik och då menar jag verkligen panik. Det var hysteriskt skrik, blek och kallsvettig och helt stel i kroppen av skräck. Och då kunde det räcka med en liten blomfluga som satt på bordsduken.
Det gick inte att trösta honom heller, jag fick inte hålla om honom men han tryckte sig emot mig för att få stöd. 

Om jag då försökte hålla om honom blev han stel och jag kunde känna att han upplevde kramen som obehaglig. Samtidigt så ville han ändå ha tröst och jag kunde se på honom att det var otroligt svårt för honom att hantera alla känslorna som han inte kunde styra. 
Han ville helst sitta i mitt knä med huvudet mot min hals och att jag skulle trycka hakan mot hans huvud. Då kände han sig trygg.






Jag tog upp detta under ett av alla möten jag hade med fina psykologen Sinikka.
Hon sa att det kan vara svårt att ställa ångest som diagnos hos en så liten pojke men genom olika enkla test och jag som fick svara på en mängd frågor så kom hon fram till att han hade GAD, generaliserat ångestsyndrom.
Det innebär att personen alltid har ångest och oro för alla möjliga problem som kan uppstå i livet t.ex. i Viggos fall ramla i trappan och dö, farliga gasutsläpp från toalettstolen, att jag skulle dö i en trafikolycka och mördare och tjuvar som kan komma in i huset. Ibland kunde oron och ångesten bli så stark att fobier utvecklades och Viggo var fobiskt rädd för småkryp.
Jag kände skräck för att han en dag skulle kunna hamna i självskadebeteende eller bli helt isolerad p.g.a. rädslor. Det kommer ju bli ett handikapp om han inte fick hjälp.

Kloka Sinikka lugnade mig och sa att ju tidigare han får hjälp att hantera sin ångest, desto mindre är risken för självskadebeteende.
Jag fick lära mig några enkla steg om KBT (kognitiv beteende terapi) av Sinikka, att det tar tid att träna bort rädslor samt att hon skickade en remiss till en annan psykolog som var duktig på fobier och rädslor.
Jag har en ny uppgift som flygledare, handleda så att det finns en säkerhetsmanual att följa vid oväntade och skrämmande situationer.

På Viggos förskola märkte de också att Viggos oro var betydligt starkare än vad det hade stött på tidigare. En av pedagogerna beskrev att hon en gång kunde känna paniken krypa från hans lilla hand in i hennes när han blev rädd då de skulle lämna tillbaka böcker och Viggo ville bara tillbaka till förskolan.
För att hantera Viggos oro förberedde de honom så mycket som möjligt på det som skulle hända och göras på förskolan. Han blev lugnare av att det inte hände något oförutsägbart och han kände sig mycket trygg med personalen. De var väldigt duktiga på att läsa av honom i tid när han började bli orolig och kunde då bromsa honom i tid innan han fick ångest. De var väldigt bra på att avleda honom från hans katastroftankar.

Jag och min man satt hemma och valde 2 områden som vi skulle börja träna på. Vi bestämde för att börja med småkryp och att kunna på toaletten själv.

Det var snart sommar och med alla kryp som kommer fram vid denna årstiden, skulle vi bli helt isolerade inomhus om Viggos rädslor var kvar.
Då min man är riktigt rädd för spindlar, föll det på min lott att träna med Viggo på småkryp. Jag kan ju inte säga direkt att jag älskar spindlar och tyckte att det var riktigt obehagligt med de små mångbenta djuren. Alltså fick jag träna med mig själv först så jag inte förde över ännu mer oro till Viggo.
Sagt och gjort fick jag krypa ner under huset i krypgrunden och plocka fram stora, döda spindlar. Det fanns gott om dom där nämligen och så kunde jag samtidigt kolla att det såg bra ut där nere, två flugor i en smäll 😉

 På kvällarna när barnen somnat, satt jag vid köksbordet och petade på dessa

spindlarna och tog loss benen från kroppen och övade på att hålla i dessa utan att skaka. 

Det tog ett par veckor för mig att bli såpass modig att jag kände att jag kunde träna med Viggo.

Varje dag, ca 5 minuter åt gången, satt jag och Viggo och bara tittade på ett spindelben. 





-Wow Viggo sa jag, har du sett vilket häftigt ben! Vilken insekt tror du det kommer ifrån?
-Nej, säger Viggo bestämt, äckligt! farlig spindel!
-Det finns inga farliga spindlar här där vi bor, svarar jag. Det finns inga farliga spindlar i hela Sverige. Vad duktig du är som såg att det är ett spindelben. Det kommer från en död spindel. Man får inte skada levande spindlar.
Viggo stirrar på spindelbenet med avsmak och säger, 
-jo, de är farliga! 
-Nej, det kan ju vara en spindelmamma. Och vad tror du hennes barn skulle säga om hon kom hem med ett ben mindre frågar jag. Det gör ju ont på spindeln.
-Då är det synd om spindeln, säger Viggo. Vi får inte döda spindlar, mamma.
-Nej, vi ska inte döda spindlar. Vi kan ge dom namn och låta dom bo hos oss. Vad säger du om det Viggo?
-Allvarligt mamma! Nej nej nej!!! Viggo ser litet arg ut.
-Men ska vi hjälpa dom ut i naturen istället. Om det kommer in en spindel i vårt hus, ska vi hjälpa honom eller henne ut då?
Viggo funderar ett tag.
-ja okej, kan jag få gå nu?
-Du får gå när timstocken piper. Då har vi suttit här i fem minuter. Kommer du ihåg?
- ja just det. Kan benet röra på sig? undrar han.
- Nej, det är bara ett ben. Det kan bara röra på sig om det sitter på en levande spindel.
Timstocken piper och Viggo skuttar iväg till soffan och fortsätter titta på Scooby Doh.

Jag och Viggo gjorde denna spindel-träning 4 gånger om dagen under 2 veckor. När jag märkte att han var mer avslappnad så började jag att röra på spindelbenet och uppmuntrade Viggo att peta på benet med en penna. De första dagarna vägrade han totalt. Men sedan petade han försiktigt till den med pennan.
-Jaaa åh vad du är duktig Viggo, berömde jag. Vad du är modig! Hände det något farligt?
Viggo tittade på benet och mig. 
-Nä men det är fortfarande äckligt!
-Ja det kan man tycka, svarade jag. Men det är inte farligt! Du är verkligen superduktig Viggo och snart kan du röra på benet med ditt finger.
Viggo bleknade litet när jag sa det men han stelnade inte i hela kroppen som han skulle gjort några veckor tidigare.

Efter ytterligare två veckor vågade Viggo sig på att röra benet med fingret och efter cirka 1.5 månads träning så plockade han upp benet och la det i sin hand. Jag jublade och applåderade.
-Jag är så stolt över dig Viggo. Vilken superduktig pojke du är. 
-Tack! Jag vet, svarade Viggo och log stolt. Det är inte farligt.
Under denna månaden hade vi namngivit ett 20-tal spindlar som vi hittat i huset och sagt hej då till dom innan vi släppte ut dom. Vi hittade på historier om spindlarna att dom letade efter något bra hus att bygga nät i, att Bertil kanske var släkt med Svea och att dom hittade varandra under yttertrappan när vi släppt ut dom på samma ställe. 

Viggo blev mer och mer avslappnad och fick inte samma panik när han såg en spindel. Och så plötsligt en dag.....
-mamma! Fluga!!! Vi måste ge han ett namn innan vi släpper ut den.
Ingen oro, ingen panik utan mer ett konstaterande att där fanns en fluga, den skulle få ett namn och släppas ut.

Däremot var det svårare för Viggo att vistas utomhus. Han stelnade till så fort något flög runt huvudet på honom och började upprepa för sig själv att han ville in så fort som möjligt. Han var ganska mycket inomhus den sommaren men han var ändå ute korta stunder.

Han tyckte det var mysigt att äta frukost ute

Lockade med glass
för att han skulle
vilja sitta ute en stund.

Efter ytterligare ett par månader höll han i en hel (död) spindel. Han tittade nära på den med ett förstoringsglas och klappade den försiktigt.

Även en fluga vågade han hålla i.
Jag höll på att spricka av stolthet. Fan vad duktiga vi hade varit! 

Och jag sa det till honom också och fick mig en ganska skarp tillsägelse om att det är fult att svära.





Toalett träningen tog väldigt lång tid den också. Vi tejpade en "toalettgräns" på golvet som från början var inne på toaletten. Det markerade vart jag eller Conny skulle stå när Viggo skulle gå på toaletten.

Varje vecka flyttade vi den ca 5 centimeter från toaletten. När vi till sist hade flyttat den nästan 2 meter började Viggo känna sig trygg med att gå till toaletten ensam.





Vi har tränat så mycket genom små små steg i rätt riktigt för att nå målet. 
Hela tiden har Viggo varit införstådd med att vi ska TRÄNA och han har alltid varit med på det. Det är väldigt sällan han har protesterat.

Det som var jobbigt och som vi fick hjälp av psykologen "KBT", var att han skulle kunna gå i affärer men sin pappa utan att vara orolig för att något hemskt skulle hända mig. Hon följde med Conny på stan med Viggo och gav tips för hur han skulle kunna avleda Viggo när han började bli orolig över vart jag var och om det hade hänt mig något.

Viggo som följt med mig när jag ska träna på
gym. Surfplatta, hörselkåpor, näringsdryck
och en hel del förberedelse och det funkar.

Han har tränat på att vara på "nya" ställen. 

Jag förbereder genom att fotografera stället vi ska till, om det finns många människor där, om det kan plötsligt smälla högt, om någon främmande kan komma åt att röra honom o.s.v.












Vi tog med hjälpmedel såsom surfplatta och hörselskydd för att han lättare skulle kunna sitta i den miljön som han upplevde obehaglig eller farlig.

GAD kommer Viggo ha med sig hela livet och vi föräldrar ger honom träning och stöd för att han en dag ska själv kunna hantera sin ångest och oro.
Just nu tränar jag med Viggo att han ska kunna andas sig lugn men det är väldigt svårt. Han är jätteduktig på att ta djupa andetag men börjar lätt gå från djupandning till hyperventilera.

Även här har jag stöd av Musgatova metoden. Det finns en del massage övningar som lugnar och dämpar hans grundläggande oro. 
Den har ju fungerat såpass bra att Viggo inte längre behöver antidepressiva läkemedel. Något som han under en period var tvungen att ta för att inte bryta ihop av sina ångestattacker.

Vi tränar idag på rädslan för trappor och att kunna vara själv på nedre våningen medan vi andra är där uppe.
De gamla rädslorna kommer ersättas med nya men vi är nu mer förberedda på att kunna hjälpa honom att hantera det.


Roligt med Alva 8 år.

Jag råkar sätta mig på Alvas nalle. Hon skriker till i panik och börjar göra HLR på sin nalle samtidigt som hon säger att jag utsatt hennes nalle för ett stort trauma.

Mina två lyckopiller 💖

Leva med utagerande barn

Du står barfota bland krossat glas. Tårarna och snoret rinner. 
Du är svart i blicken och du skriker oavbrutet. Ett skrik som inte liknar något annat. Jag ser att du letar med blicken efter något mer att kasta. Du får syn på en tung glasburk med smörgåsgurka i. 
-Sluta, gör det inte, ryter jag åt dig.

Men du hör mig inte. Du tar tag i burken och slänger den rakt emot mig. Jag får upp armen som skydd framför ansiktet och burken träffar mig hårt på armbågen innan den studsar ner på golvet. Den höll men det knastrar när den rullar över resterna från ett vinglas och en prydnadstomte.
En kokbok träffar mig rakt i pannan och det gör riktigt ont.
Jag går fram emot dig och tar dig i min famn, lyfter bort dig från alla glasskärvor, bort från allt annat som du kan få tag i och kasta omkring.
Du skriker ännu mer, rakt i örat på mig och du skallar mig hårt över näsan med ditt bakhuvud. 
Tårarna börjar rinna innan jag ens känner hur ont det gör. 

I hallen sjunker jag ner på golvet och du sitter i min famn och skriker och skriker. Jag håller om dina armar med min ena arm och med den andra armen håller jag om ditt huvud och stryker dig över kinden. 
Jag nynnar tyst på en vaggvisa i ditt öra och vaggar dig fram och tillbaka.
Skriken avtar och du andas häftigt. Du är varm och svettig.
Jag känner att du börjar slappna av i min famn och lutar ditt huvud mot min axel.
Du gråter och gråter.

-förlåt, förlåt, det var inte meningen mamma, snälla mamma förlåt mig, mumlar du mot min hals.
Jag gråter och bara håller om dig i min famn. Vi sitter där på hallgolvet och vaggar tillsammans. 
Efter en stund tittar du upp och ser det upp och nedvända köket. Glasskärvor, mossa från adventsljusstaken, brutna stearinljus, gurkburken, mjöl, söndersmulade pepparkakor och små små bitar från en hushållsrulle ligger över golvet.
-det gick inget bra med mossan mamma, varför gick den inte ner som den skulle? Förlåt mamma, jag blev så arg. Snälla mamma jag älskar dig!
Jag suckar djupt. Första advent och det som varit nystädat och fint är i en enda röra. 

Lilla älskade barn! Du är bara 7 år men kan på egen hand orsaka skador som ett helt dagis.
Vad ska jag ta mig till? Vem kan hjälpa mig hantera detta?
Det är inte normalt! Det ska inte behöva vara så här varenda gång något inte går som det ska.
-Jag älskar dig med, men du får inte bli så här arg.
-Jag gjorde det inte med flit, säger du och tittar surt på mig. 
-Sitt still här så ska jag sopa upp glaset så du inte skär dig, svarar jag och börjar sopa upp skärvor från det som skulle vara en mysig första advent. 
-Det var inte mitt fel, säger du. Varför sa du inte att mossan var äcklig och inte stannar kvar i formen? Det är ditt fel mamma, säger du och tittar på mig när jag slänger, plockar undan och torkar rent.

Jag känner en hård, arg boll i mitt bröst. Egentligen vill jag bara skrika åt dig hur hemskt illa du beter dig, fråga vad det är för fel på dig egentligen, hota med att du inte ska få några julklappar, säga att tomten inte tycker om stygga barn.
Men jag kan inte säga det. 
Jag vet att det är något annat som gör att du beter dig så här.
Jag vet att du också ville att det skulle vara mysigt på första advent.
Det var den där jävla mossan som gjorde att det blev fel.
Att jag inte var hann med innan du började så att mossan vek upp sig och trillade ur ljusstaken. 
Jävla skit advent!

-mamma, kan vi inte baka pepparkakor istället, frågar du och kommer försiktigt fram till mig. Du är så rädd för att jag ska vara arg, ledsen och besviken på dig.
-Först vill jag ha en stor kram, säger jag. 
Du hoppar upp i min famn och jag kramar om dig, viskar i ditt öra att jag älskar dig mer än allt annat i världen och att jag ska hjälpa dig så du inte blir så arg.
Du viskar tillbaka att du älskar mig och att jag är världens bästa mamma.

Det blir en ganska bra advent till slut. Vi bakar jättemånga pepparkakor. Du äter dom och dricker mjölk till medan jag gör fint i adventsljusstaken. Du sätter dit små tomtar och pyntar med små svampar.

Vi har en mysig kväll. Av kaoset tidigare syns ingenting. Inte mer än ett litet ärr i min och din själ. Ett ärr från känslan av totalt misslyckande.
Det kommer bli fler såna ärr. Men som tur är så bleknar de fort och ger inga framtida obehag. 
För vi vårdar ärren och ser till att kanterna inte blir hårda eller förtjockade. 
Då bleknar dom lättare och lämnar inga större spår efter sig.