Nej, jag är inte stark! Jag är förstärkt.

Minst en gång i veckan tillåter jag mig själv att falla ihop.
Jag går undan till en plats där jag får vara ifred, där ingen ser eller hör mig. Ibland är det utomhus, ibland inne i duschen, på toaletten eller i sängen.
Och under 5 minuter så låter jag det bara komma, tårarna, ilskan, känslan av att bli orättvist behandlad och uppfattad, ensamheten, hatet, sorgen och den stora tomheten.

Efteråt tar jag och kramar om mig själv, stryker mig över kinderna och viskar att det är okej. Det är okej att känna så här.
Jag blundar och ser på alla känslorna som fått flöda ut, slår in dom i färgglada bubblor och studsar ut dom i luften och ser hur de skiftar i alla vackra färger.  Känslorna får finnas där men inte ta över mig.

 Från https://www.pinterest.co.uk

Jag känner mig efter detta förstärkt, inte stark utan förstärkt.
Jag är inte oskadlig men jag är inte lättstött heller.
Jag är inte gjord av glas men inte heller av stål.

Jag är mänsklig och jag tillåter mig att vara mänsklig.

Det som jag har varit med om hittills har förstärkt mig så att jag orkar till en viss del med allt som händer och sker runt omkring mig.
Jag får höra att jag är stark som orkar och kämpar.

Tyvärr är det inte så mycket annat val jag har men jag har lärt mig att inse att jag inte är övermänsklig. Det finns en gräns och jag måste lyssna till mig själv när den gränsen är nådd. Det är då som jag går undan och faller ihop och låter allt komma ut.

från https://www.pinterest.se

Jag har tidigare hållit det inom mig, inte låtit det komma ut, fortsatt att vara stark och kört på. Jag har skrattat och skämtat bort det svåra och låtsats som att inget kan komma åt mig.

Det har lett till att jag bränt ut mig två gånger och nu sista gången hamnade ganska djupt i en utmattningsdepression.
Man kan inte gå runt och tro att man är stark hela tiden.
Då skadar man sig själv.
Man kan se sig själv som förstärkt och se sin svagare sida och tillåta den komma till tals, det är hälsosammare.

Det går inte att blunda för elefanten i rummet uppe i flygledartornet hur länge som helst.

hämtat från https://twitter.com/rumselefant

Rätt som det är så skiter elefanten i rummet och det blir en jävla illaluktande röra som du halkar runt i och inte kan få ut ur rummet på en gång. Elefanten trampar runt i kladdet och man får panik, vet inte vart du ska börja eller sluta för att få ordning igen.

Då är det bättre att försöka hitta rätt hjälp tidigt och få ut elefanten så fort som möjligt. Skulle dörrar gå sönder, tapeterna bli förstörda och golvet repat så är det bara att reparera det, förstärka det. Så att nästa gång det klampar in en elefant så håller det litet bättre, men elefanten måste fortfarande ut.

Det är ofta man som anhörig/förälder får höra att det är viktigt med egentid och återhämtning. 
Jag brukar göra sånt som är lyx för mig eller så passar jag på att njuta för mig själv när det går.

från https://www.pinterest.se

Jag skrev i ett facebooks inlägg bl.a. att jag tycker det är så avkopplande hos tandläkaren. Jag får ligga ner och titta på tv medan tandläkare fixar och donar i munnen. Härliga 20 minuter.

Eller om barnen skulle råka somna tidigt, göra en mysig fika bricka till bara mig.

Jag kan ibland bjuda mig själv på en go fika före eller efter jobbet.


Jag kan baka som bara sjutton eller sitta och scrapbooka

                                     

Det viktigaste är att man gör något som man mår bra av, där hjärnan helt kopplar bort alla andra måsten. 

Jag vet att ibland räcker inte tiden till detta varje dag men det gör inget.



För att jag ska kunna baka ostört så behövs det att antigen är inte barnen hemma eller att Conny är med dom under de timmarna som jag bakar

När jag bjuder mig själv på fika brukar jag lägga undan mobilen och bara titta på människor runt mig, lyssna och känna in lugnet inom mig.


Det är en bra återställare för mig.

Att bara ligga ner och känna sig totalt avslappnad i hela kroppen, det är för mig helt underbart och ett tillstånd jag når genom mindfulness.

Det gör jag varje kväll innan jag somnar. 

Nu är jag ju glad om jag kan göra bakning eller scrapbooking en gång i månaden men desto mer uppskattar jag de kortare återhämtningarna jag har.

En annan viktig sak, samla allt positivt i en liten kärleksfull hörna, så att du kan ta fram det när det känns jobbigt och tungt.

från https://www.pinterest.se

Och sist men inte minst, ät en bit choklad eller två.
Det gör mig nästan alltid litet gladare inombords och jag känner mig litet mer förstärkt.

För mycket fel och det blir en anmälan till skolinspektion

När Viggo fyllde fem år så började jag och hans pedagog på förskolan prata ihop oss om start för 6-års verksamhet och vi bad om möte med skolan för att informera om Viggo och hans behov.
Jag och Viggos pedagog från förskolan fick träffa skolans specialpedagoger samt rektor. Vi berättade om Viggos svårigheter och vad han behövde hjälp med, vad han hade fått för hjälp och stöd på förskolan och vilka mediciner samt hjälpmedel han hade.
Det sades då att det skulle komma till en resurs som skulle stötta i den gruppen som Viggo skulle vara i då det fanns fler barn med behov av extra stöd.
Denna resursen kom att ta ansvar för c:a 4 pojkar med olika NPF.
Det slutade dock med att hon var mest med Viggo och stöttade honom både träna alfabet och skrivning, måla, läsa, toalettbesök, lunch samt med det sociala under rasterna.
Viggo och den fina resursen lärde känna varandra och det fungerade så bra under de två terminerna. Jag såg att Viggo utvecklades och han var väldigt duktig på siffror. Han lärde sig alfabetet men det var mycket svårare med att skriva då han låg efter i finmotoriken.
Jag pratade med Viggos psykolog om hur Viggo skulle kunna gå i vanlig skola.
Hon sa att det var inga problem då han var över medel när det gällde intelligens och med rätt stöd i skolan skulle han klara sig väldigt bra.

När det började närma sig sommarlovet så märkte båda jag och Viggos resurs att han var mer orolig och var väldigt ängslig för hur det skulle bli när han började i första klass.
Jag hade möte om hur Viggos resurs skulle följa med även under lågstadiet men där var det ett nej. Jag fick veta att eftersom att han kunde sitta still och räcka upp handen ville skolan testa hur det gick utan resurs.
Detta med att testa och ta bort något som fungerat så bra kändes inte okej för mig men det var tydligen redan bestämt. Det skulle bli tre stycken klasser och grupperna skulle se ut som det gjorde från 6-års vilket var bra. Då fick Viggo med sig de barnen som han kände sig trygg med.
I varje klass skulle det finnas en ansvarig lärare och förutom det skulle det finnas 2 extra lärare som roterade runt i de olika klasserna och stöttade där det behövdes. Jag visste att detta skulle inte vara tillräckligt med stöd i Viggos blivande klass. 
Min då ganska erfarna "NPF-blick" kunde ganska snabbt konstatera att det fanns åtminstone 2 barn till i Viggos klass som skulle behöva extra stöd.

Viggos fina resurs såg till att Viggo skulle få träffa sin blivande lärare samt få se det klassrummet som skulle bli hans när höstterminen började.
Viggo fick träffa sin lärare, "fröken jätteglad", och vi satt i det som skulle vara hans klassrum. Hon menade på att alla barn är spända och nervösa inför skolstart så det var inget att oroa sig för. Jag tillade då att Viggo hade då haft två panikångest attacker p.g.a. ovissheten för vad som skulle hända på höstterminen och för att han visste att hans resurs inte skulle följa med.
Men fröken jätteglad sa att det blir nog bra, bara man är positivt inställd till det.
Hon visste om att han hade ADHD men inget om hans autism eller ångestsyndrom. Hon tyckte det var bra att han hade autism för då har han ju rätt till att få resurs.
Jag kände mig litet ställd och tittade på hans resurs. Var det inte bestämt att han skulle vara utan resurs, undrade jag.
-jo visst, sa fröken jätteglad, vi ska ju testa vårt tre-lärarsystem först.

Det blev nästan en tårögd skolavslutning när Viggo gav blommor till sin resurs. Vi skulle hålla kontakten.

Sommarlovet flöt på och rätt som det var så skulle skolan börja.
Traditionen på skolan vid skolstart är att alla samlas på skolgården och lärarna sjunger för alla elever och sedan tågar klass för klass in till sina klassrum.
Jag gick undan med Viggo då det var så mycket barn med föräldrar och ljudnivån var hög. Han började genast vifta med händerna och blicken for oroligt runt. Han och jag ställde oss i kapprummet utanför hans klassrum och väntade in hans klass och fröken jätteglad.
Men till min förvåning stod det en annans klass nummer på dörren.
Det hade bytts klassrum, utan att vi hade fått veta om det.
Viggo blev stel i kroppen och började vagga oroligt. 
- Ja, svarade fröken jätteglad när jag frågade om klassrummen, jag fick chansen att byta klassrum, det andra var så dragit så det blev det här rummet istället.
Viggo höll mig krampaktigt i handen, jag kunde nästan känna paniken krypa från hans svettiga lilla hand in i min hand.
Jag satte mig ner framför honom och strök honom över armarna.
-Det kommer gå bra Viggo, jag stannar hos dig hela dagen i skolan, okej?
-Okej, svarade Viggo och hans gungande slutade. 

Hans plats var längst bak i klassrummet vid dörren. Han hade utsikt över hela klassrummet. Jag märkte på Viggo att den platsen var bra för honom, han hade koll på alla klasskamrater och kunde se ut genom fönstren som var längs väggen på hans vänstra sida.
Det var fullt med föräldrar som trängdes längs med väggarna inne i klassrummet. Jag stod bakom Viggo och hade hela tiden en hand på hans rygg eller axel så att han kunde känna att jag var där.
Efter första lektionen var avslutad gick de andra föräldrarna därifrån, jag stannade dock. Det var en del elever som naturligtvis blev jätteledsna och det var en hel del tårar. Fröken jätteglad blev fullt sysselsatt med dom ledsna eleverna så det var ju tur att jag var där och kunde ta Viggo.
Viggo ville inte gå runt på skolgården när det var rast. Han höll hårt om sin gosis (en mjukis dinosaurie) och satte sig med mig på en bänk. Han tittade upp ibland på barnen som sprang runt och skrek. Jag kunde tänka mig kaoset i hans huvud. Höga ljud och mycket rörelse är jättejobbigt för Viggo. Han brukar säga själv att det blir tornadojobbigt i huvudet.

Efter rasten blev alla barnen bjudna på glass. En väldigt stor isglass i en riktigt orange färg.
Medan barnen satt och började äta på sina glassar började fröken jätteglad berätta vad barnen skulle göra.

-När ni har ätit färdigt era glassar så slänger ni papperna i papperskorgen och lägger glasspinnen i den röda lådan här på pallen. 
Fröken jätteglad visar den tomma papperskorgen och den röda lådan och fortsätter;
- Sedan går ni lugnt och hämtar ett sånt här vitt papper med ram på och en penna. På pappret ska ni skriva ert namn riktigt fint innanför ramen. Lägg sedan tillbaka pennan och hämta färgpennor och färglägg riktigt fint innanför kanterna. När ni ritat klart hämtar ni en sax som ligger här framme på mitt bort. Ni klipper ut ramen, släng pappret i papperskorgen och lägg sedan tillbaka saxen. När ni är klara med det säger ni till mig för att få ett annat papper där ni ska skriva namn och rita.

Jag tittade på Viggo som lyckligt åt på sin glass.
-Hörde du vad fröken jätteglad sa att du skulle göra? undrade jag.
-Ja, sa Viggo, jag ska äta glass och lägga pinnen i lådan. Sen minns jag inte mer.

Jag suckade djupt inom mig själv. När fröken jätteglad passerade mig sa jag litet tyst att vi verkligen behövde prata efter sista lektionen idag.
-Ja självklart, det ska vi ordna, svarade hon.
-Nu ska vi plocka undan och gå till lunch, tjoade hon med glad stämma. Tyvärr så stod hon bakom Viggo, som hoppade till högt av det plötsliga ljudet.
-Blev du litet rädd, skrattade fröken jätteglad och slog armarna om Viggo bakifrån. Viggo satt stel som en pinne och han tittade ängsligt mot mig.
-Viggo tycker inte så mycket om att kramas, sa jag.
-Oj då, svarade fröken jätteglad, och jag som älskar kramar.

Jag och Viggo gick mot matsalen. Jag kunde höra den enorma ljudnivån när vi närmade oss. Tidigare hade Viggo suttit tillsammans med sin resurs i personalrummet och ätit då han tyckte att ljudet var jobbigt i matsalen.
Men nu skulle han alltså vara med i matsalen. Viggo höll hårt i sin tallrik medan han tog sin mat och så satt han och jag tillsammans längst ut vid ett långbord.
Ljudnivån i matsalen påverkade mig med. Jag kände hur huvudvärken började banka bakom pannan och stressen gjorde att jag nästan slängde i mig maten för att så snabbt som möjligt komma ut från matsalen. Viggo gjorde nästan likadant. 
Resten av den första skoldagen var Viggo nära mig hela dagen och jag kände en stor oro för att han skulle lämnas själv dagen därpå i denna skola.
Efter sista lektionen försökte jag förklara hur Viggo behövde bli bemött för att det skulle fungera.
- en instruktion i taget
-inte påtvingad närkontakt
-han har autism, alltså mycket stöd på raster för att få hjälp med sociala koder
-korta enkla instruktioner och låt honom avsluta ett arbete innan nästa uppgift tas upp
-han kan inte skriva eller läsa. Använd ett bildschema på hans bänk så att han vet vad som förväntas av honom och så att skoldagen blir lättare att förstå
-sitt med honom när han ska äta, han behöver påminnas om att han har specialkost. Annars kommer han bara att äta grönsaker och inte orka med skoldagen.

Efter några veckor in på första terminen märkte jag att Viggo backade i sin kunnande. Helt plötsligt kunde han inte längre bokstäverna, han som nästan rabblade alfabetet i slutet på 6-års. Han tuggade sönder sina kläder, ett tecken på stress. Han klagade på ont i magen och i huvudet. Hans kalsonger blev smutsiga då det inte längre fanns någon som följde med honom på toaletten.

Jag skickade mail till rektorn om min oro för Viggo och att han inte fick tillräckligt med hjälp. Deras 3-lärar system var inte tillräckligt för att Viggo skulle få det stöd han behövde. Fröken jätteglad gjorde så gott hon kunde men hon behövde få in mer resurs till klassrummet. 
Hon sa att dagarna gick jättebra men visst skulle hon behöva mer hjälp. Eller varför skulle inte Viggo kunna gå i särskola? Nej, svarade jag, ingen särskola, han kan klara skolan om han får rätt hjälp.
Det blev en del möten men inget hände.

En av många dagar då jag inte fick barnen till skolan

En dag var jag med Viggo i skolan, bara för att se vad för hjälp han egentligen fick i klassrummet.
Viggo satt mest tyst på sin stol, tittade upp ibland men det fanns inte någon egentlig struktur för just honom. På hans bänk låg ett schema för vad som skulle göras, men det var skriftligt. Viggo kunde fortfarande inte läsa.
Fröken jätteglad satt med honom när hon kunde för att starta igång honom.
Flera gånger upprepade hon
-se mig i ögonen Viggo, jag måste kunna se dig i ögonen när jag pratar med dig.
Jag lämnade Viggo varje morgon då han tyckte det var jättejobbigt att stå utanför med alla barnen som hade en väldigt hög ljudnivå.
En morgon var han tvungen att gå på toaletten precis när skolan började. Jag sa till fröken jätteglad att Viggo är på toaletten så att hon hade litet koll på att kommer tillbaka.
Hon var dock fullt upptagen med 3 andra pojkar som sprang runt i klassrummet.
Jag gick ut i kapprummet för att klä på mig och åka till jobbet. Då hör jag att Viggo ropar på mig från toaletten.
-Jag har ett problem, säger han. Jag går in på toaletten. Han sitter där och får inte på sig sina kläder då de är på avigan. 
Jag grät när jag körde till jobbet. Det här funkade bara inte.
När jag pratade med rektorn för sjuttielfte gången fick jag åter höra att de vet vem Viggo är och de har koll på honom.
Jag ringde då till habilitering för barn och ungdom i Södertälje. Efter att jag öst ur mig all min frustration så sa de att de skulle snarast ordna ett möte med skolan för att dela med sig av sina kunskaper och stötta mig i det som Viggo behövde som stöd i skolan.

Det mötet kände jag att skolan inte hade koll på hur det ska bemöta barn med NPF. De såg nästa frågande ut när arbetsterapeut och psykolog förklarade hur kaosartat det är för dessa barn att gå ut på skolgården på raster, matsalar och hur viktigt det är med bildschema för att tydliggöra och strukturera .
Fröken jätteglad svarade att hon hade alla hjälpmedel hon behövde redan. Att hon har arbetat med dessa barn i 15 år och att hon hade gott om kunskap.
När jag berättade om vad Viggo hade sagt och hur han upplevde skolan fick jag frågan
-Tror du på allt ditt barn berättar?
Ja, det gör jag faktiskt, för det är HANS sanning och hur HAN upplever det. Sedan får jag leka detektiv för att se vad som har hänt i verkligheten som gör att han upplever det på ett annat sätt.

Det ordnades ett åtgärdsprogram att Viggo skulle bli emottagen varje morgon och få veta i lugn och ro vad som skulle göras under skoldagen. Han skulle få veta vem som var rastvakt så han kunde vända sig till denna personen om det hände något och han skulle få stöd när klassen arbetade i halvklass. Dessutom skulle han få sluta tidigare en dag i veckan.

Men Viggos frånvaro ökade. Han hade ångest på morgonen och fick låsningar. Jag fick bara inte iväg honom till skolan. Huvudvärk och ont i magen varje dag, kalsonger som fick tvättas då han drog sig för att gå på toaletten själv.
Dagen för skolavslutningen, när jag skulle lämna Viggo i skolan, fick han en låsning. Han la sig på golvet i kapprummet och skrek
- jag vill hem, jag vill hem, jag vill hem.
Fröken jätteglad kom med en extra lärare. Nu skulle ju han lärare ta över var överenskommelsen i åtgärdsprogrammet. Jag skulle lita på att de kunde ta hand om honom.
Så jag gick!
Jag gick medan tårarna rann och när jag väl kom till bilen var det riktig fulgråt, ni vet när snoret rinner och ögonen svullnar och näsan blir röd och mosig.
Det var hemskt! Magen gjorde ont och huvudet sprängde, det tryckte i bröstet och jag mådde riktigt illa. 

Efter en timme ringde fröken jätteglad. Hon ville berätta att nu så hade Viggo lugnat ned sig. Det hade gott så bra, hon hade bett om hjälp från ytterligare en lärare så det var tre stycken vuxna som tog tag i min sons armar och ben och barn in honom i klassrummet och lade honom på soffan där. Så fick han lugna ned sig där istället. Och det blev ju lugnare också när jag hade gått. Han var nog bara mammig och arg.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Luften gick bara ur mig. Har de burit in honom i klassrummet, inför alla hans klasskamrater medans han var i affekt och lät han ligga på soffan där alla kunde se honom?!? 
HUR tänkte dom?


När Viggo kom hem den dagen var han mycket tyst och på kvällen sa han att han ALDRIG mer vill gå till skolan igen. Han ville inte vara med på någon skolavslutning. 

Det blev en väldigt kort skolavslutning, vi åkte dit efter avslutningen i kyrkan så Viggo fick lämna sina kort till lärarna.

Under tre veckor skrev jag ihop en anmälan till skolinspektionen. Jag läste skollagen och tog reda på alla rättigheter som mitt barn har och vilka skyldigheter jag har som förälder.
Jag var så ledsen, frustrerad och så in i märgen trött på att kämpa och kämpa varenda dag för att mitt barn ska få rätt hjälp i skolan.

När jag frågade varför de inte sökte hjälp från resurscentrum fick jag höra att där söker man inte hjälp förens det går riktigt dåligt för en elev.
Jag var så trött på att ingen lyssnade på mig. Att jag fick höra att det blev bättre om jag var mer positivt inställd.
Och mitt i allt detta är min son, som mår jättedåligt, ångest och oro varenda dag. Skrik och bråk. När han kom hem efter skolan var han som en urvriden disktrasa.

När skolan fick veta inför skolstart årskurs två att jag gjort en anmälan, då började det hända saker.
Viggo fick fler pauser för återhämtning, han hade möjlighet att gå undan om det blev för mycket, inga krav på läxa och efter 1.5 år börjades det äntligen användas bildschema. För det var ju som jag sa, han kan ju inte läsa så hur skulle han då kunna förstå ett skriftligt schema.
Viggo fick mer stöd för toalettbesök och han var inte längre tvungen att vistas ute på skolgården under rasterna. 

Och sakta men säkert så började Viggos närvaro öka i skolan. Han var inte längre helt slut när han kom hem från skolan. Han började visa intresse igen för att vilja leka efter skolan. Han tröjor var inte längre söndertuggade och hans tal började utvecklas igen. Han började återigen att söka ögonkontakt, viftade mindre med händer och han lät även fröken jätteglad att krama honom.
Skolinspektionen lämnade ärendet utan åtgärder då det blivit bättre i skolan men skrev att det var viktigt att skolan nu fortsatte att ha en god kommunikation med föräldrarna.

Fröken jätteglad gjorde så gott hon kunde, men det hade kunnat blivit så mycket bättre om skolan hade varit mer öppen för det jag berättade och om det inte var så inne på att de visste bäst var som som fungerade för mitt barn.

Några veckor före skolavslutningen i årskurs två fick vi veta att fröken jätteglad sagt upp sig och att barnen skulle få en ny lärare i årskurs 3.
Viggo blev faktiskt jätteledsen. Nu hade han äntligen fått in rutinerna, han gick i skolan nästan varje dag och tyckte om sin fröken jätteglad.

Vi fick ett kort på hans nya lärare, "fröken Medveten", och Viggo kändes ändå lugn inför skolstarten. Han fick träffa fröken Medveten en vecka innan skolan skulle börja. I lugn och ro visade hon vart han skulle sitta och med vilka han skulle sitta. Alla teckningar, allt pynt som hängt i taket och suttit i fönstren var borttagna. I fönstren fanns numera endast några blommor och lampor samt gardiner. Väggarna var i stort sett rena från alla färgglada bilder och planscher. 
Viggo var lugn i rummet. Det fanns inte så mycket som distraherade honom.
Fröken medveten berättade för Viggo att terminen kommer börja som den slutade före sommaren, det kommer vara någon som möter upp honom varje dag och hon kommer berätta inför varje lektion vad de ska göra och vad som förväntas av honom.

Nu har snart halva terminen gått och jag har bara positivt att säga. Viggo utvecklas enormt mycket. Hans närvaro har ökat med nästan 100 % (litet överdrivet) och han har inte ont i magen eller i huvudet.

Och jag som mamma till ett barn som har NPF, blir så lycklig när jag märker att fröken medveten "SER" min Viggo. Och jag märker att hon kan och vet vad det innebär med NPF. Bara som en sån sak att hon säger att "Viggo håller ihop för att klara lektionen och därför kan få spring i benen". 
Det där "håller ihop" som ifrågasattes av skolan under de första mötena vi hade med skolan.

Jag känner mig hoppfull igen.
Viggo mår bra och vill gå till skolan.
Det......det är STORT!

Att stötta ett barn i affekt

Första gången du som förälder får se ditt barn i affekt, i låsning, blir du helt ställd över hur DU ska reagera.

Första gången jag var med om det blev jag arg, tyckte att barnet skulle skärpa sig. Jag kommer inte ihåg vad det exakt handlade om men jag hade ändrat på något utan att förbereda. 
Detta var innan någon av barnen hade fått diagnos bekräftad.
Jag förstod inte i början att dessa "utbrotten" berodde på att jag hade brustit någonstans.

Jag har nog gjort alla fel man kan göra. Under några veckor använde jag till och med "time out" som jag sett Nannyn göra på tv4. 
Kan ju säga att det fungerade inte överhuvudtaget. Alva satt och skrattade när hon skulle sitta på stolen. Viggo grät oavbrutet när jag tvingade honom sitta där i 1 minut.
De lärde sig absolut ingenting av det och jag kände mig sämst. Det funkade ju så himla bra på tv.

Sedan var det alla goda råd......
Lär barnet konsekvenser! 
Ta bort det som de tycker om så att de lär sig.
Dra in på skärmtid eller ge dom lekförbud. 
Höj rösten!
Skräm dom!
Skicka in dom på sitt rum!
Låt dom ligga och skrika, det dör dom inte av.
Låt dom inte köra över dig, visa vem som bestämmer.

Jag testade att ge barnen konsekvenser och insåg ganska snabbt att barnen inte hade ett dugg konsekvenstänk. 
De kunde inte se hur handling och konsekvens hängde ihop utan jag var tvungen att vara övertydlig för att de skulle se sambandet.
Efter att jag förstod vilka svårigheter barnen hade i och med deras diagnoser, fick jag ställa om mig helt och läsa mig till vad som kan fungera på barnen.
Då jag läst flera böcker, gått utbildningar och sedan testat mig fram för vad som fungerade på just mina barn så kan jag nu stötta dom.

Ju mer förutsägbart och trygg vardag jag kunde skapa kring barnen, desto bättre mådde dom och låsningar minskades.

Men hur man skulle göra när låsningen ändå kom, när affekt-utbrottet var ett faktum, det var väldigt svårt.

Jag vill ju gärna trösta och hålla om. Men det går inte när jag inte ens når barnet då hen är helt i sin egen värld av besvikelse, ilska och frustration.

Mina barn beskriver sina utbrott......

-det svartnar för ögonen, jag vet inte vad jag gör
-det är en tornado av känslor som flyger i huvudet
-det skriker i huvudet och då skriker jag med
-jag kan bara tänka på det jag inte får, hela hela hela tiden tills jag blir galen
-jag blir så ledsen efteråt och får dåligt samvete, jag har ju sönder saker
-ibland slåss jag, jag vet inte varför, det bara händer
-jag vill få tröst fast ändå inte, det är jättejobbigt

Tack vare att barnen själva kan berätta hur det känns och att jag har kunnat fråga och testa mig fram, så har jag nu två strategier för att bemöta barnen när det låser sig.

Jag har en "stopp-skylt" som jag håller upp när det börjar närma sig totalt kaos. Det röda uppfattas bättre än att jag höjer rösten och barnet hajjar till. Det blir ett litet avbrott i det stegrande utbrottet och jag får en chans att bryta det innan det bryter ut. Oftast går vi undan till ett annat rum, en tystare plats där barnet kan få sitta själv men med vetskapen om att jag finns utanför om hen vill att jag ska komma in. 
När barnet har hämtat sig så ropas det oftast på mig och hen behöver kramas och försäkras om att jag älskar hen lika mycket och att jag inte hatar.

Strategi nummer två är att sitta tyst intill barnet, oftast ligger och vrider sig och skriker på golvet. Jag sitter nära och undviker slag som kan komma. Jag hyssjar försiktigt och stryker över ryggen. När jag märker att andningen inte är lika häftig och att barnet är medveten om min närvaro, håller jag om barnet i min famn (så gott det går) så att hen ligger nästan i fosterställning. 
Det har en lugnande effekt och ganska snabbt märker jag att muskelanspänningen i kroppen släpper och att barnet åter kan lyssna på mig.

Dessa strategier fungerar för mina barn och tacksamt nog så har jag inte varit med om så många låsningar senaste månaderna.

Det är ett stort stresspåslag för både barn och föräldrar att gå igenom dessa utbrott och även jag blir helt slut efteråt.
Det är som en tomhet uppstår och man anklagar sig själv och undrar vad det var som gick fel denna gången.
Vad var det som jag missade som bidrog till att mitt barn hamnade i affekt?
Mitt barn känner skam och oro för att jag inte ska orka med ett så "hemskt 
barn".

Jag känner mig helt förstörd när jag ser hur mitt älskade barn lider efteråt.
Jag minns för några år sedan, när Alva mådde som sämst.
Lilla gumman! Hon satt ihopkrupen i min morgonrock, med mina tofflor på sina små fötter. Ansiktet doldes av håret som hängde ner. Jag såg tårarna och snoret som droppade från den lilla röda nästippen.
Försiktigt föste jag undan luggen och mötte hennes blåa ögon.
Lilla gumman, med hemska tankar som plågade henne och ett dåligt samvete som hon inte borde ha.
-Förlåt, viskade hon och jag såg en så djup ånger att mitt hjärta snörpte ihop sig.
-Förlåt mig, svarade jag, förlåt för att jag skrek åt dig.
-Det gör inget mamma, sa Alva.
Jag lyfte upp henne i min famn och höll om henne medan hon hade sitt ansikte mot min hals. Jag berätta hur otroligt mycket jag älskade henne och att jag visste att hon inte menade det hon sa. 
Just i den stunden önskade jag att jag kunde ta bort all den smärta och oro som min finaste hade då.
Men Alva är Alva och blev väldigt glad och nöjd med kasslersmörgåsar, mjölk, högläsning och sedan ligga tätt intill, nästipp mot nästipp, hennes lilla hand i min och pill i håret.


Det jag vill förmedla ut är att till er föräldrar som kämpar med detta, försök att vara snälla mot er själva. Ni kan inte vara förutseende i allt och utbrott kommer och går. Det viktigaste är att ni hittar tillbaka till era barn efteråt och visar att ni finns kvar för dom.

Till er som inte är föräldrar men kanske ser dessa utbrott, i butiker, på stan, i kapprummet i skolan....
stå inte och stirra eller prata bakom rygg. 
Du har två alternativ.
1. Fråga om du kan hjälpa, utan att vara anklagande.
2. Om du inte kan hjälpa, gå undan och låt barnet få lugna ned sig. Säg gärna till övriga som kanske står och stirrar att de kan gå någon annanstans. 

En av mina uppgifter som förälder är att lära barnen att hantera sina känslor av besvikelse, ilska och sorg utan att hamna i en låsning. Jag ska hjälpa dom att finna verktygen för att själva kunna balansera sina känslor.
Det är en väldigt tuff uppgift.
Som flygledare blir det många katastrofala följder om ett plan stänger av sina motorer i luften och jag inte kan nå det för att hjälpa det att landa säkert.
Då gäller det att jag har mina manualer och gör likadant varje gång det händer så att planet själv kan landa den dagen jag inte längre finns kvar i flygledartornet.


Roligt från Viggo , 8 år
Viggo studsar och far runt och ramlar in i bordet.
Jag ligger i soffan med mitt trasiga knä (slet sönder främre korsbanden när jag spelade fotboll med barnen)
Jag-snälla Viggo ta det lugnt. Det räcker väl med att jag ligger här som en invalid.
Viggo skrattar- mamma, jag skulle inte säga att du är invalid.
Jag-nähä, vad kallar du mig då?
Viggo-klantarsle!
Och så flinar han och kramar mig.

Att skapa rutiner och strukturer i vardagen är ett jädra pyssel

Strax efter att Viggos utredningar var klar, började jag brainstorma för hur våra dagar skulle se ut.
Jag läste all litteratur som jag kunde finna om autism och ADHD och fick även en hel del kunskap ifrån autismcenter för små barn.
Summan av kardemumman var att det var viktigt med så mycket fasta rutiner som möjligt, att det skulle vara förutsägbart och att barnet skulle veta vad som förväntades av hen.

Så jag lånade ritpapper av dotter och började klottra och rita över hur dagarna skulle se ut, oavsett om det var vardag eller helg.
Frukost, lunch, middag och mellanmål fick bli snarlikt på de tider som barnen hade på dagis/skola.
Jag fick också se till att det var något sånär lika för båda barnen då de hade ett extremt rättvisetänk. 
Och under dessa dagar skulle jag få in den träning som Viggo behövde med påklädning, social träning, träning av grovmotoriken och finmotorisk träning samt talträning.

Att använda sig av bilder var nödvändigt eftersom han inte kunde läsa och även för att det har visat sig att barnet har lättare att förstå och förklara med hjälp av bilder.

Jag insåg även rätt snart att jag skulle behöva lamineringsmaskin, papper, skrivare, mängder med färgpatroner, magnettejp, kardborrband på metervara samt whiteboard och plastmappar.
Allt detta kostar en hel del pengar och en liten del får man tillbaka via vårdbidraget där man skriver in merkostnader.
Jag tror att det mesta lyckades jag få från Clas Ohlson för en hygglig summa.

Under all min lediga tid i nästan 2 månader höll jag på med alla dessa bilder, laminerade, klistrade, testade olika mappar för dagschema och veckoschema.

För att kunna hålla ordning på alla bilder satte jag in dom i bokmärkes böcker

Till sist så blev det som följande;
06:00 Vuxna går upp och gör i ordning sig och dukar fram frukost medans gröt och kaffe intas.
06:30 Väcka barnen (om de inte redan var vakna) och ge medicin
06:40 Frukost till barnen
07:00-07:20 TV-stund för barnen medan vuxna gör klart för kläder och ytterkläder samt skolväskor
07:20-07:40 samla ihop barnen och klä på dom samt få ut dom till bilen
07:50 lämna barn på förskola/skolan och åka iväg till jobbet
Om det var helg så var det alla punkter till kl 07:20
De var på förskola/skola/fritids från kl 8 till kl 15. De fick ju då lunch och mellis där.

Om vi var hemma en vardag eller om det var helg så var det följande;

07:30-09:00 talträning, motorisk träning i form av lekar och spel
09:30 lättare mellis
10-11 utevistelse i trädgården, träning med påklädning 
11:30 Lunch
12-13:30 lek inomhus eller ute, talträning, motoriks träning
14 mellis

Vi var hemma ungefär till kl 15. Då var det litet träning för Viggo att klä av sig själv och lägga kläder på stol i hallen (han och Alva ville bara gå i underkläderna hemma)
15:30-16:30 skärmtid för barnen och jag förberedde för middag
16:30 var det dags för mediciner igen och sedan hade barnen 15 minuter "barnens stund" med vardera förälder. Under dessa 15 minuter så gjorde vi precis det som barnen ville (inom vissa ramar förstås) och ägnade dom all uppmärksamhet utan några som helst krav. Denna stunden uppskattades (och uppskattas fortfarande) av barnen och ibland ville de att vi alla fyra skulle leka tillsammans.
Efter lekstunden så hjälptes vi åt att plocka undan och sedan dukade vi bordet.
17 var det dags för middag som alltid började vid matbordet och innan man gick skulle man lära sig att tacka för maten och fråga om man fick lov att gå från bordet.
17.30-19 är det barnprogram och mys vid tv.
19-20 mediciner, läggdags med en stunds prat om dagen samt läsa godnatt saga.
Oftast somnade inte barnen förens vid 20:30.

Ett av många sorters schema som vi har testat, denna med whiteboard

Det tog 6 månader innan jag ens märkte att barnen följde rutinerna.
Det tog nästan 1.5 år innan barnen sa tack för maten och frågade om lov att få gå från bordet.
Det tog nästan 3 år innan vi justerat detta schema 4-5 gånger för att få det riktigt bra.

Jag fick även ha i åtanke att de rutiner som vi fått att funka hemma, även skulle fungera hyggligt om vi var bortresta och vilka rutiner som då var viktigast att prioritera.

Denna "mobila" schema-mapp hade vi med när vi var bortresta
och senare hade Viggo den även med till skolan

Det tar alltså mycket TID att få in rutiner, det är inget som görs i en handvändning och ibland så passar inte en viss rutin alls in och måste göras om.
Jag hade i början så stora förhoppningar om att det skulle funka efter ett par månader för "så svårt kan det väl inte vara".
Men tji fick jag!

Det blev jättesvårt eftersom jag märkte hur stora svårigheter den äldsta personen i hushållet hade att lära sig, nämligen min man.
Han hade extremt svårt för detta. Han hade ju alltid gjort på sitt sätt som hade funkat bäst för honom. 
Men hans sätt gick inte alls ihop med två små barn som hade stora svårigheter i att fungera som HAN ville.
Totalkollision blev det varenda morgon när han skulle försöka få barnen till förskola.

Och i min mans frustration ingick det att ringa till mig, på mitt jobb (jag arbetade natt) och skälla på mig för att det inte fungerade hemma, att det var mitt fel att inget låg på rätt plats enligt honom.
Det hände ibland att jag grät och kände mig helt värdelös efter ett sånt samtal och fick tröstas av fina kollegor.

Nu kan det verka som min man är världens största skitstövel men det är han inte. Eller tja inte alltid i alla fall 😉
Men hade jag vetat då om hans svårigheter så hade jag förstått att jag hade lämnat alldeles för mycket ansvar som han inte kunde klara av.
Man kan säga att han hamnade i en låsning/affekt då det inte gick som han hade tänkt sig och då exploderade han.
Detta har han ju fått träna på att bli bättre på och det har han faktiskt lyckats med.

Det är en miljon gånger bättre idag eftersom att vi är medvetna om hans svårigheter och anpassar så mycket som det går så att han kan lättare följa rutinerna och strukturen som finns i vår vardag.
Han kan även finna egna lösningar ibland i det kaoset som kan uppstå och få det att fungera.

Ovanstående arbetade vi med mellan åren 2012-2015. Att det fick justeras en del var för att Alva började skolan, jag bytte jobb från natt till dag och Conny blev sjukskriven i perioder.

Ett sov-schema för maken för att vi skulle få tillräckligt med sömn
när barnen kunde vakna mitt i natten och inte somna om. 

Till er föräldrar som håller på med detta just nu så rikta in er på att det tar lång tid. Ge inte upp efter några veckor och se till att nöta in rutinerna så kommer er vardag att bli så mycket lättare.
Och känn er inte misslyckade om det inte funkar på en gång.
Det kommer behövas nötas och stötas många gånger innan man finner det som fungerar för just er familj.
Och......det finns inga rätt eller fel.

Det finns bara det som funkar allra bäst för er och det är det som ni ska följa.
Skit i vad alla andra säger och tycker, som inte har den inblicken i ert liv som krävs för att verkligen förstå det jättestora arbete som ligger bakom för att få en fungerande vardag. 

Det är faktiskt helt okej med bakslag och att halta fram ibland. 
Det viktigaste är att lära av felen, gör om och gör rätt.

I väntan på X2000 till mormor och morfar

Roligt från Alva och Viggo

Alva-det finns tre sorters elefanter, Afrikas stäpp elefant, asiatisk

Viggo-varför heter det stäpp?

Alva-den steppar runt i Afrika

När livet ger dig jävligt sura citroner.....

Idag kan man väl säga att det jag lärt mig från ACT-kursen har fått komma till användning.

Planen var att jag och maken skulle gå på vernissage medan barnen var på kortids idag. Jag skulle få vara barnfri i 8 timmar.
Men..........

När känslorna tar över...

Barnen totalvägrade att åka på morgonen. Det var stopp och ingen muta i världen kunde få dom att ändra sig. Jag kan förstå dom på ett sätt. 
Nu har de gått i skolan mer denna terminen än vad de gjorde förra läsåret totalt. De är trötta och vill bara få vara ifred och ta det lugnt. På kortids ordnas det med diverse aktiviteter och det tar kraft.
Maken fick migrän, mådde illa och lade sig och klarade inte att göra något mer överhuvudtaget.

Så där står jag med två barn som absolut INTE vill åka till kortids utan vara hemma och vara med familjen, en däckad man och så jag......full med besvikelse, ilska och sorg.
Vad göra med alla dessa känslor?
Ska jag låta dom äta upp mig eller vänta det till något positivt?

VAD GÖRA?

Jag tog ett djupt andetag och ställde mig i ett hörn i hallen. Med slutna ögon försökte jag höra mina andetag och följa luften från näsborrarna, ner till lungorna, ut i hela kroppen, tillbaka till lungorna och ut igen genom näsborrarna. 

andas med magen

Jag föreställde mig hur jag kapslade in alla mina känslor i färgglada bubblor som jag föste upp i luften och lät dom sväva bort från mig.

acceptera känslorna men var inte dom...

För mitt inre ser jag mig själv på en brygga vid en sjö mitt i skogen. 
I vattnets djup kan jag se alla mina farhågor och andras åsikter ligga på bottnen. Där nere kan de inte påverka mig. De finns där men kommer inte åt mig.
I luften svävar stora och små bubblor i regnbågens alla färger fyllda med känslor som jag inte vill bära på, som inte ger mig glädje eller som tillför något positivt. 

finn inre ro......

Jag känner lugnet lägga sig mjukt över mina axlar och sänker ner dom och får dom att slappna av, spänningen i nacken släpper och rynkan i pannan slätas ut.

Jag är lugn och känner mig stadig igen. Besvikelsen finns där men det äter inte upp mig.
Alva och Viggo vill vara hemma med sin familj, det är ju positivt. De vill ta det lugnt, det är helt naturligt.
De vill ha en mysig eftermiddag i höstmörkret som hänger över gökboet i Hölö idag.
Ja, det vill jag också ha. En mysig eftermiddag utan krav, med film och godis, skratt och närhet, nöjda barn och en lugn mamma.

och bli glad igen.

Så de där sura citronerna, de injicerade jag med sockerlösning, gjorde hål för sugrör och drack i mig en söt och god lemonad.