Fucking ångest

Bild från

https://depression.se/angest-och-oro/

Jävla fucking ångest! 

Vem bjöd in dig hem till oss?  

Vi vill inte ha dig här!!

-mamma, snälla mamma kom hem

- svara mamma, jag mår jättedåligt 

-mamma hjälp mig

-snälla snälla svara!!!

Jag tittar på mobilen. 14 missade samtal och lika många meddelanden.

Ringer upp och hör ångest, rädsla och skräck. 

-mamma, kom hem nu!! Jag måste ha dig här. Jag får inte luft, jag mår illa, det känns som jag ska spy. Jag är skiträdd för att spy. Det gör jätteont i magen.  Snälla mamma, skynda dig.

Skyndar mig till bilen. Mobilen ringer igen

-Vart är du mamma?? Är det långt kvar innan du är hemma?

Hör gråten och snörvel....mitt hjärta stramar ihop sig. Måste komma hem fort. 

Försöker lugna....ge trygghet via mobilen

-jag är hemma om 10 minuter

-jag kan inte andas ordentligt mamma, jag mår jätteilla. 

-sätt på den där mindfullness som du har på mobilen, öppna altandörren och sätt dig där så du får frisk luft. Jag är snart hemma.

Småspringer från bilen till lägenheten. Ser att du sitter i dörröppningen, invirad i ditt täcke. Du är blek och litet kallsvettig.

Älskade barn! ❤️❤️

Du försöker andas långsamt.

-kom så går vi in i mitt rum

-mamma, får jag ligga i din famn?

Vi lägger oss på sängen och jag drar in dig i min famn. Du darrar i kroppen och jag känner hur snabbt ditt hjärta slår.

Jag stryker dig över håret. 

-lyssna på mitt hjärta, hör du hur det dunkar?

Du nickar och trycker örat mot min bröstkorg. Jag försöker föra över lugn till dig, andas lugnt och långsamt.

Efter en stund känner jag hur darrningarna försvinner och du slappnar av, din andning blir lugnare.

-Tack mamma för att du kom hem så snabbt. Jag mådde så dåligt. Jag kräktes litet. Det svider i magen fortfarande. 

Du trycker dig ännu närmare mot mig och jag håller om dig hårt.

Efter 30 minuter somnar du. Jag stryker dig långsamt över håret.

Älskade barn ❤️❤️ 

Minnen från när du var liten dyker upp i mitt huvud

Det där lilla glada barnet med spring i benen, som sprang ute i solen, hoppade studsmatta, plockade blommor och som ville hitta på massor av saker. 

Där dagens timmar inte räckte till för allt du ville göra. 

Det lilla barnet som sträckte upp armarna mot mig för att komma upp ur spjälsängen på morgonen. Det lilla barnet som log mot mig med glass i hela ansiktet.

Det där lilla barnet som numera är i en tonårings kropp, vars själ är så dyster och mörk och inte släpper in någon. Ett mörker som ger onda tankar och smärtar i hela din kropp. Du vill vara liten igen. Du vill slippa tänka på det jobbiga vuxenlivet som du tycker tränger sig på, slippa jobbiga minnen och känslor.

Du vill vara nära, så fysiskt nära din mamma du kan.

-jag vill titta på Encanto, mumlar du. Den filmen gör mig glad. Måste du jobba imorgon mamma? Jag orkar inte vara ensam hemma. Det är så jävla jobbigt allting. Snälla mamma, snälla kan du inte vara hemma imorgon och lägga mig? Jag mår inte bra.

Det är svårt. Meddelar jobb. Jag kan nog inte jobba. Samvetet knackar på....jag känner mig tudelad.  Hur jag än gör sviker jag någon. 

Får mess.....de har löst mitt pass. Dåliga samvetet lättar.

Ångesten börjar trycka i mitt bröst. Ångest-elefanten lägger upp en fot på mitt bröstben och ökar tyngden så att jag måste ta ett par djupa andetag för att få luft.

Jag blundar,  försöker mentalt stoppa obehagskänslan i en bubbla, lila får bubblan vara, tittar på den grå-svarta sörjan i den vackra lila bubblan. 

-Nej du, din jävla ångest, du ska inte få fäste i mig idag, fräser jag åt den äckliga geggan. 

Tar den vackra bubblan i min hand och blåser iväg den. Ser framför mig hur den stiger för att göra sällskap med alla de andra färgglada bubblorna där uppe. En del är mer eller mindre fulla av den där geggan medan andra har bara litet kladd i sig. 

Där kan dom vara, inte i mig utan där uppe i luften.

Tar ett djupt andetag och återgår till verkligheten. Tack o lov för att vi ska till BUP idag, du ska få prata med din kurator. Han som kan se igenom allt det arga och dryga.

Jävla fucking ångest, kan du inte bara dra härifrån? Vi är så trötta på dig nu. Du har förstört tillräckligt. Det finns inte plats här för dig. 

Negativa tankar poppar upp. Kommer det alltid vara så här?  Bråk, tårar, ångest, tjafs, skrik, dörrar som smäller och ständig oro.

Vågar inte åka för långt hemifrån, bokar av festligheter och sammankomster. Ingen idé att planera för något för mig själv. Ingen idé som det är nu. Jag kommer ändå inte kunna slappna av. Ständigt gnagande från oro och ångest i bröstet.

Kan det inte bara få vara lugnt en lång period? Kan vi inte bara få vara vi utan ångest?

Jävla fucking ångest! Låt bli mina barn!!

Sitter i väntrummet på BUP. Känner mig helt utan skydd. 

Tårarna kan komma närsomhelst utan förvarning. Jag kan inte värja mig mot något alls just nu. 

En ledsam låt eller spilld mjölk kan räcka för att det ska brista.

Skulle vilja ha en famn att krypa in i, få en björnkram, nån som håller om mig, få lyssna på lugna hjärtslag och andning. Få vara liten och slippa kontroll och ansvar.

bild från https://www.pngitem.com

Trött, så trött in i märgen. Jag sover fast ändå inte. Ligger alltid och lyssnar undermedvetet efter fotsteg utanför dörren, beredd att stötta eller säga ifrån beroende på vad barnet är uppe för att hitta på. Eller så blir jag väckt för att någon inte kan sova eller inte kan somna om.

En lång sommar känns det som. Med två tonåringar som både vill och inte vill göra nått. Som både vill ha mig hemma och inte ha mig hemma. Det svåra med att vara tonåring. Det svåra med att vara ensamstående föräldrar 24/7

Gör jag rätt, gör jag fel, gör jag för mycket, gör jag för litet?

Och så sällskapet från ångest som kommer och går.

Jävla fucking ångest! 

Att få vakna upp i sin kvinnlighet och våga vara sig själv

 Först vill jag säga TACK!

Alla fina, främmande som skickat uppmuntrande ord och delat med sig sina berättelser.

Så som ni får styrka, igenkänning i det som ni läser från mig, ger ni mig styrka tillbaka.

Vi är inte ensamma, vi kommer från liknande situtioner eller så kan vi ibland bara känna igen oss i de känslor som vi delar med oss till varandra.

Jag har kämpat med att finna tillbaka till mig själv. Idag kan jag säga att jag kommit en riktigt bra bit på den vägen

I början efter min skilsmässa hade jag turen att få prata med en fantastisk kurator på relationsvåldcenter.

Hon hjälpte mig att se alla tecken som jag blundade för, fick mig förstå varför jag fortsatte stanna kvar och förlåta mig själv för att jag gjorde det. Jag blev snällare mot mig själv och förlåtande mot Sofia 23 år, som blev så förälskad och ville göra allt för att leva i ett fantastiskt förhållande med han som skulle vara mannen i hennes liv.

Osäkerheten och rädslan att inte duga, vara för mycket och inte vara rätt har suttit djupt inrotad i mig.

Efter ett övergrepp ville jag aldrig mer att han eller någon annan skulle röra mig igen.

Jag var ful, tjock, pinsam och för mycket. Jag var besvärlig, inte samarbetsvillig, gnällig och aldrig nöjd. Jag sa fel saker, gjorde fel saker, var aldrig tillräckligt bra för att tillfredsställa hans behov. Jag var egoistisk och kunde aldrig kompromissa. 

Nej, inget av ovanstående är sant men ändå levde jag med tron på att det var just det. 

När det onormala blir ens vardag, ser man inte längre vad som är rätt och fel. 

Jag har sopat upp kornen som blev kvar när drömmen grusades sönder. Jag har gått igenom allt som varit jobbigt, smärtsamt, skamfullt och ledsamt, sorterat ut de positiva minnen som sen fanns kvar och inte se det förflutna som ett misslyckande. Jag är flera erfarenheter rikare. 

En av de saker jag gjorde var att skriva brev till Sofia 23 år. Därefter skrev jag ett brev till framtida Sofia, litet som en blandning av bucketlist och råd inför livet efter skilsmässa.

Första mötet med en man efter skilsmässan var total skräck. Jag ville så gärna våga men var livrädd att få höra återigen vad som inte dög med mig eller se missnöje i hans blick eller bli jämförd med andra kvinnor som är bättre än vad jag är.

Första mötet hjälpte mig och jag tror inte han någonsin kommer förstå vilken stor inverkan på mitt självförtroende han hade.

Han såg hur rädd jag var, han visste vad jag hade varit med om.

Men när han höll om mig, tog tag i det som jag fått höra "är ren fetma" och viskade

-det här är det vackraste och sexigaste jag vet, du är så jävla vacker!

då släppte en mental spärr inom mig och skräcken att bli avvisad försvann. 

Efter att ha isolerat mina känslor och behov under 6 års tid fick jag uppleva en explosion av känslor och nudda vid känslan av att jag duger som jag är.

Men att se mig som vacker och sensuell fanns inte där. Rösten som påpekade allt som inte var fint malde på när jag var ensam och tittade på mig själv i spegeln. 

Det störde mig och gjorde mig väldigt ledsen. Varför kunde jag inte se det som andra såg hos mig?

Kuratorn på relationsvåldcentrum uppmuntra mig att se på mig själv i spegeln, titta på det som män tyckte var vackert med mig och försöka se det vackra, hylla mig själv.

Så svårt, en omöjlig känsla men sakta kunde jag se vissa saker som jag kunde tycka om.

Mina ögon, axlar, höfternas form och bröst. Men jag var fortfarande kritisk och dömande.

Jag tyckte om komplimanger jag fick men varför skulle det vara så svårt att ge sig själv komplimanger?

Sen började en tanke komma fram. Ett svagt minne om att jag en gång ville träffa en proffsig fotograf, ta bilder och se mig själv med snälla ögon och se det vackra i mig.

Jag har alltid varit oerhört obekväm framför kamera. Alltid en bekymmersrynka mellan ögonbrynen eller så har jag gjort nån min för att skämta till det. Aldrig tyckt om det jag sett och gömt undan fotografier för att slippa skämmas över mig själv.

Helt plötsligt stod det på min bucketlist att ordna en fotografering. Jag fick kontakt med en fantastisk fotograf som arbetade för att stärka självkänsla och älska sig själv precis som man är.

Och jag kan se mig som vacker, kvinnlig och vacker. Vilka bilder!!!  Och till er som funderar.....våga och ge det till present till er själva och boka proffs-fotograf för vackra bilder.

https://www.froken-g.se/

 Jag har också ordnat tatueringar som betyder något för just mig, mitt liv och statement.

https://www.inknation.se/#welcome

Den svarta triaskelen står för att växa och utvecklas

https://www.skink.se/

Rosen är dold under fjärilen till höger. Det är Alva och Viggo som fjärilarna symboliserar, den lila pusselbiten är Alva och Viggo den blå. Pusselbiten symboliserar NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar)

https://www.instagram.com/juliahardtattoo/

Pippi Långstrump med attityd. Jag är stark och jag tar ingen skit längre, från någon!

https://www.houseofpain-tattoo.se/st_sodertalje.html

Jag tror fortfarande på kärlek som kan vara evig, det är för tillfället "låst" men nyckeln till mitt hjärta finns kvar för rätt person

http://huckleberrytattoo.com/

Och vad vore livet utan lite Buddah och sol/måne och livet i smått och gott

Nu börjar planeringen på nästa lista. Sådant som ligger kanske en bit in i framtiden. Men en resa som jag alltid drömt om är till Irland. Och sen har då något som golf och motionssimcrawl smugit sig in från mina barns önskemål, snacka om att gå utanför sin bekvämlighets zoon

 

Idag ville mina barn ha falukorv med makaroner. Och för första gången på 2 år, var det ingen röst som malde på att jag stekte fel/gjorde fel med skivorna. Det kan låta banalt men för mig är det stort

Den där "inre" rösten gör sig mindre och mindre hörd, eller snarare så lyssnar jag inte längre på den.

 

Trots en dag med total ångest och tårar som bara rann så känner jag mig ändå stark. Jag kommer ha dagar då jag bara blir så förtvivlat ledsen, känner mig ensam och låst. Men det går över. Det sitter inte kvar i dagar/veckor längre.

 

Mitt liv rullar på utan antidepressiva, ångestdämpande och sömntabletter. 

Jag fixar det här. 

 

De dagar när jag känner mig riktigt jävla låg så har jag fantastika vänner som påminner mig, lyfter mig och stärker mig.

Ni vet vilka ni är och jag älskar er så otroligt mycket för att ni finns i mitt liv. 

Tack vare er får jag stunder att vara bara Fia, knas Fia, kvinnan Fia, vännen Fia och aldrig att ni dömmer mig eller nedvärderar mig. 

 Ni är helt jävla underbara💗💗💗💗💗💗💗💗

Tack!

En hyllning

Jag var ute och körde och såg poster för tv-serien powerwomen. 

Jag kommer inte ge mig in i den diskussionen kring hur tillvida de är powerwomen eller inte.

Men jag vill hylla alla dom som inte har en tv-show, förmögenhet, kändisskap eller garderob i storlek som ett större vardagsrum och som kämpar utanför strålkastarljuset. Som sällan eller rent av aldrig får ett erkännande för det dom gör.

Till den ensamstående mamman där pappan till barnen inte engagerar sig.

Du kanske köper julklappar/födelsedagspresenter från honom till barnen för att de inte ska tro att han inte bryr sig om dom. När de är tillräckligt stora för att förstå hur det ligger till, sörjer du med dom och finns där. Du får ta rollen som både pappa och mamma under vardagens alla situationer.  

Du skulle så gärna vilja ha ett förhållande, uppleva kärleken igen men inser att det är inte helt lätt att hitta någon som vill ha hela paketet med barn på köpet. Hitta någon som förstår att barnen kommer alltid gå först. 

Hur ska man kunna träffa någon när det inte finns barnvakt så att du kan ens gå ut. 

Till den ensamstående mamman där pappan engagerar sig med sånt som är "roligt" och har barnen varannan vecka. 

Du som måste tjata för att han ska ta ansvar. Du kan aldrig vara helt ledig. När du är barnfri jobbar du extra pass för att få ekonomin att gå runt. På kvällen är du för trött för att orka göra något annat än att sitta i soffan och just där och då saknar du dina barn. 

Kvinnan som är i en relation med en mebis, som sköter allt och får skulden för ALLT. 

Som vänder ut och in på sig själv för att det ska fungera. Du slits mellan tankar om du ska stanna kvar eller lämna, om du klarar dig ekonomiskt om du lämnar honom, hur barnen kommer må, vart du ska ta vägen och vart ska du bo.

Till kvinnan som alltid lägger dig med dåligt samvete 

Som inte får tiden att räcka till

Som kämpar mot samhällets fördommar.

Till kvinnan som går upp varje morgon och kör på med livets alla måsten trots att hon egentligen bara vill ligga kvar i sängen och gråta av trötthet.

Till kvinnan som är utbränd, utmattad, deprimerad, helt jävla slut, men ändå försöker LEVA

Till kvinnan som behöver be om pengar och matkassar från organisationer.

Till kvinnan som ber om hjälp, om och om igen trots att du oftast inte får något. Men du försöker ändå

All kärlek och kraft till er. Ni är starkare än ni tror.

Tankar och reflektioner en söndag morgon

Ännu en söndagmorgon och jag har snart överlevt höstlovet med två tonåringar som inte vill göra ett enda dugg med sin ömma moder.  

Jag har precis läst färdigt SvD. Det är en lyx jag unnar mig, läsa morgontidning i sängen med en stor mugg vaniljlatté. Vart efter jag bläddrar igenom tidningen så analyserar jag mina tankar, känslor och funderingar kring omvärlden som ständigt pågår utanför mitt sovrumsfönster. 

Jag har ju då ingen här hemma som är ett dugg intresserad av att prata med mig (eller ens låtsas om min existens) så jag delar med mig här istället.

Sverige kan få kvinnlig statsminister. Jag ska erkänna att jag har noll koll på vem hon är och vad hon har gjort under sin politiska karriär. Mona Sahlin visste jag nog litet mer om när hon kom på tal.  Samtidigt kan jag erkänna att ambitionsnivån är väldigt låg för tillfället för att jag ska lägga ner tid och energi för att läsa på om Magdalena Andersson.  

Covid fortsätter att ta plats i både media och i mitt arbete. Att påstå att jag är trött på Covid är väl bara förnamnet men håller i ändå med avstånd, skydd och tvätta händer.  Inväntar dos 3 för min del och ungarna ska få sina första doser nästa vecka i skolan. Rent krasst så har barnen nog tyckt att denna "isolering" som Covid har bidragit till, har varit skönt. Inga onödiga sociala kontakter eller umgänge, det som de tycker är ett plågsamt måste. 

Jag, som är typ smågalet social, älskar att träffa nya människor, umgås med vänner och bekanta kan känna mig extremt isolerad. Visst kan jag bjuda hem folk men då försvinner mina avkommer in på sina rum och stannar där tills gästerna lämnat bygget.  Det är en stor utmaning jag har framför mig där, att få mina barn att hitta ett sätt att vara sociala utan att det ska ge ångest, panik eller aggressivitet.

Jag ska bli bättre på att få längre stunder för mig själv, typ dygn, där jag är BARA Sofia. Jag har haft några såna dygn tack vare en vän som tar över kontrollen i flygledartornet.

Barnmorskornas kamp fortsätter. Egentligen skulle hela sjukvården göra liknande uppror. Men det är ju då inte patientsäkert samtidigt som det inte är patientsäkert som det är nu heller. 

Löner är bedrövliga, i många fall är det enda sättet att få upp sin lön att byta arbetsplats med jämna mellanrum. För att få en rättvis löneutveckling på en och samma arbetsplats är nog omöjligt.  Där vore det spännande om någon politiker skulle våga ta tag i den biten. 

Bläddrar vidare i tidningen och kommer till kulturdelen där det skrivs om Isabella Löwengrip.  Splittrade känslor kring denna person måste jag nog säga. Skilda världar är nog bara förnamnet. 

När jag läser att hon är perfekt sminkad trots att makeup-artisten försovit sig, då börjar jag på riktigt spåna vidare. Jag är ju glad om jag får på mig mascara vissa morgnar. Ja men ni vet, ena ungen klarar inte av att klä på sig medan den andre inte ens kommit upp ur sängen. 

Skulle jag då i det läget behöva få ännu ett stressmoment för att min makeup-artist har försovit sig så skulle jag nog hellre varit utan den resursen. Jag skulle ju också behöva invänta min stylist så att jag inte går ut med kläder som inte är "inne". Vad nu det skulle spela för roll då jag ändå 30 minuter senare ska byta om till mina snygga arbetskläder och fotriktiga skor. Nej det skulle ju vara bortkastade pengar.

 Då hade jag ju hellre lagt pengar på nån hejjarklack som står i vardagsrummet och hejjar på mig och peppar mig i kampen att få mig och två tonåringar utanför dörren i tid så jag hinner köra dom till bussen och sen komma till jobbet i tid. DET hade varit värt pengarna. Eller ett par livscoacher som peppar ungarna att vilja komma upp ur sängen och se meningen med livet på ett litet ljusare sätt. En massör skulle jag vilja ha också, som står redo med varma handukar, doftljus och varm olja och ger mig grundlig ryggmassage och fotmassage efter dagens arbete. 

Jo en trevlig hemhjälp skulle jag nog också vilja lägga pengar på. När jag kommer hem så har han vikt tvätten, gjort iordning middag och städat undan, gärna nån veckohandling skulle han kunna få göra.

Nej, jag menar inte som i ett förhållande, för det här är skillnad. När jag kommer hem så tackar han för sig och åker hem till sig och jag behöver inte plocka undan efter honom, bli irriterad över vardagliga irritationsmoment och inga besvikelser eller orimliga förväntningar. Han gör det han ska och får betalt för, punkt slut 😉 Drömma kan man ju få göra och än så länge kommer det vara drömmar då jag ännu inte kommit på hur man kan skita pengar.

Bläddrar vidare i tidningen, ögnar igenom filmer som kan ses på bio. Det skulle ju faktiskt vara mysigt, gå på bio. Stor bunke popcorn i knät, cola, i mörkret och bara sitta hyfftsat bekvämt ett par timmar och glo på nån film.  Det kanske jag ska göra under nästa vecka.  Kan man gå ensam på bio? Tja varför inte?

Kommer till korsord och sudoko. Löser den svårare delen medan jag lyssnar efter tecken på ev krig mellan tonåringarna men peppar peppar så verkar det båda sams då de spelar nått spel på xbox.

Till sist då, dödsannonserna. Jag vet att jag inte är ensam om att sitta och titta igenom dessa. Småler för mig själv då jag tänker på det en patient berättade. Varje gång hon kommer till dödsannonserna tänker hon för sig själv "Vad bra att jag står med idag heller"

Jag lever än!

Det får väl summera litet denna söndagsförmiddag för mig. Jag lever än och jag kan nog också säga att jag lever ganska så bra.

Jag har väl äntlingen landat och funnit stabil grund under mig. Jag har läkt och lyft blicken. Tittar mer inom mig själv och utvecklas. Det som har stått ganska länge på paus börjar nu få tillåtelse att rulla igång igen. Det som jag saknat tid och möjlighet för tar jag igen nu. Utforska mig själv och testa gränser, se möjligheter och förbi svårigheterna.

Det ska regna idag men imorgon kan det lätta. Kanske jag kan gå ut en sväng mellan veterinärsbesöken med katten. Kanske jag bara sätter mig i soffan och tittar på dokumentärer eller slutför mitt Bond-maraton som jag påbörjade i somras. Kanske gör jag absolut INGENTING, fast det är högst osannolikt.

Just nu ladddar jag inför att få ena tonåringen att sluföra ett skolarbete (skyddsutrustningen på för det lär bli ett smärre krig) samt att förbereda dagens middag och morgondagens lunchlådor som ungarna ska ha med sig till skolan.

Att lämna och gå vidare

Idag är jag stark, vacker, tar bilder på mig själv och kan se att jag är faktiskt heeeeelt okej och behöver inte några filter.....jag duger precis som jag är

           

 MEN.........

Idag för ett år sedan gick det för långt. Det gick för långt och jag drog en gräns. 

Nu är det nog!!!

Idag för ett år sedan gick den psykiska misshandeln över till fysisk misshandel, ringa misshandel.

Idag för ett år sedan fick min dotter ringa 112 för att polis skulle komma till mitt hem då jag inte längre kände mig trygg.

Idag för ett år sedan började min resa att hitta mig själv,  bearbeta 18 års känslomässig berg-och dalbana, förlåta mig själv,  hitta mina styrkor och finna en stabil grund till mig och mina barn.

Under detta år som gått har jag varit på soc, relationsvåldcentrum och hos polis. Jag har suttit hos familjerätten och i tingsrätten. 

Jag har varit rädd, panikslagen, ledsen, gråtit mig till sömns, varit arg, rasande, tröstlös, envis och försökt att hitta den kvinna som jag velat vara, som jag vet har funnits någonstans djupt där inne.

Jag har lärt mig att det är inte bara att gå eller lämna en relation. Det är fan inte lätt någonstans.

Det går men det är sjukt jobbigt och du kommer alltid ifrågasätta dig om du har gjort rätt.

Jag vet idag att jag gjorde rätt. Jag räddade mig själv den dagen.  För den Fia som jag tycker om att vara fanns nästan inte kvar.  

3 utmattningsdepressioner senare så står jag nu på benen igen.

Jag har lämnat det sjuka, elaka och fula bakom mig. Jag känner ingen skam och jag har förlåtit mig själv för att jag inte lämnade tidigare.

Hoppet är det sista som överger människan.

Men jag släppte det gamla hoppet och sökte efter ett nytt hopp. En önskan om en bra och stabil framtid för mig och mina barn.

Nu är jag där. Jag kan skratta och vara galen, utan att få höra att jag är pinsam och inte har rätt att vara glad.

Jag kan träna och börja komma tillbaka till den träningsglada kvinna jag en gång var, utan att bli ifrågasatt om jag har flörtat eller bara letar efter något snyggt att titta på.

Jag kan gå ut med vänner och vara social utan att få dåligt samvete över att jag valt att göra det.

Jag skäms inte för den jag är, vill man inte vara med mig och den tokiga person jag är, så kan man alltid välja att inte vara med mig. 

Jag har lärt mig att jag är vacker, attraktiv och sexig. Jag har lärt mig att det går visst att kyssa mig och hålla om mig utan att få kommentarer om att jag har valkar, för stora bröst eller att jag faktiskt inte är klängig- jag älskar närhet

Jag har lärt mig att det finns män som tycker det är vackert med kurvor, som uppskattar en kvinna som vågar ta för sig- det finns inget skambelagt med det.

Jag har lärt mig att mina barn är så starka, modiga och helt fantastiska. De har växt, kommit ur ett medberoende och har utvecklats så otroligt mycket under det gångna året.

Jag älskar dom och är så otroligt stolt över dom.

Jag har sett vilket otroligt nätvärk av vänner och familj jag har omkring mig.

Jag har fått så mycket stöd från vänner och även från samhället.

Jag har fått lära mig att jag inte är ensam om det jag varit med om.

Det är inte mitt fel! Det var inte mitt fel! Och det handlar INTE om vems sätt som är rätt eller fel.

Det skulle ha handlat om ömsesidig respekt, ömhet och samarbete, att ge och att ta, visa uppskattning och ge styrka. 

Jag förtjänar något så mycket bättre än det som varit och jag kommer aldrig nedvärdera mig själv igen och vara "nöjd"

Jag är värd så mycket bättre!

Mina barn är värda så mycket bättre!

Jag blickar nu framåt och ser kortsiktiga mål. 

Det kommer att bli bra, jag kan stå rakryggad och jag kan ta för mig.

Att hitta tillbaka sig själv igen och bearbeta det som gör ont

Jag är så mycket starkare än vad jag trott.

Jag kan så mycket mer än vad jag anat.

Jag är inte ensam.

Det finns hopp att hålla sig kvar vid och det finns hopp som begravts.

Det finns känslor som ska bearbetas.

Sen är det JAG.

Vart tog JAG vägen?

Vad finns det kvar av mig?

Det pågår en restaurering av mig kan man säga. Bitarna finns runt om kring mig och ska sättas tillbaka på sina platser. Men de bitar som gått av, det som hamnat i dammet i källaren behöver putsas, sprickor behöver fixas och sedan när den är som ny ska den sättas tillbaka på sin rätta plats.

Det är ett mödosamt arbete, jag behöver professionell hjälp av någon med erfarenhet att laga och få saker på plats igen. Varje sliten, kantstött bit behöver omvårdnad, varje bit som tar fram så oerhört smärtsamma minnen och känslor. 

Det gör ont! Jätteont!

Jag blir ledsen, tårar rinner och näsan blir till sist täppt.

Ångest kommer och går. Den där elefanten som sätter sig på bröstkorgen har kommit tillbaka.

Ryggen värker, ibland gör det så fysiskt ont i kroppen att jag knappt kan stå upprätt.

Magen gör ont, känns som ett stort sår, håret faller av i tussar när jag tvättar det, det är grått det som växer fram under det svartlila hårfärgen jag har.

Sömnen är urusel och jag skakar i händerna.

Jag har fått eksem på underarmarna som inte försvinner trots kortisonsalvor och mjukgörande, stresseksem.

Mitt i natten kan jag sitta och bara känna mig så tom, en tomhet som värker i bröstet och jag kan inte lindra det överhuvudtaget.

Kurator med erfarenhet, som hjälper andra kvinnor att få rätt på de trasiga bitarna och restaurera dom, sätta dom på sina rätta platser när de är varsamt lagade och kontrollerade, finns där och stöttar.

Min psykoterapeut sedan 8 år tillbaka stöttar och ger hjälp.

Jag behöver all den hjälp jag kan få.

Jag har varit på botten. I rädsla och skräck har jag hamnat på golvet och klamrat mig fast vid klinkerplattorna för att inte falla genom golvet.  Väggarna lutade sig över mig, yrsel slog till. Kunde inte för mitt liv resa mig, kroppen var som fastklistrad vid golvet. Men jag hade tack och lov hjälp att ringa som kunde hjälpa, stötta, få mig på fötterna igen, stoppade om mig i soffan, såg till att jag fick i mig något att äta.

Posttraumatiskt stressyndrom och utmattningssyndrom befinner jag mig i med ett stänk av paniksyndrom.

Jag är inte ensam och det är jag så tacksam för.

Men jag är stolt över mig själv. Jag har superkrafter att ta fram och jag kan hålla ihop och planera.

Denna sommaren;

• sålde jag mitt hus
• fann en lägenhet till mig och barnen
• jag rensade 2 stycken vindar, garage och förråd på drygt 3 ton "bra att ha saker"  och skräp som jag släpade ut till en gigantisk container under en veckas tid
• Jag packade allting själv och minskade tillbehörigheter från en boyta på 169 kvm till min nya  boyta på 79 kvm.
• Jag, två barn och 4 katter flyttade från Hölö till Södertälje i början av augusti.

Under 12 veckor, från att jag bestämde mig för att sälja huset och flytta tills det att jag flyttade in i min lägenhet, gjorde jag allt detta. 

Den starka, uppfinningsrika och spralliga Fia finns kvar och börjar komma tillbaka och lysa igenom den ledsna och trötta Fia.

Vänner har peppat mig och funnits där. 

Det har inte varit lätt för någon av oss tre, vi tre musketörer, som tillsammans ska finna en ny vardag på ett nytt ställe.

Jag är så stolt över mina barn. Båda är i början av tonåren, har jobbigt med förändringar och har egentligen inget val mer än att bara hänga på.

De går kvar i sin skola och de kämpar på. Älskade, älskade ungar! 

Det kommer mer på bloggen hoppas jag nu. Om en ny vardag, ett nytt liv och mitt gamla jag som sakta med säkert börjar hitta sin normala form igen.

Allt kan genomföras, med envishet och goda vänner.

Tack alla som varit mig närmast och som hjälpt mig. Ni är helt, helt underbara! 💖💖

Avslutar med låttexter som stärker mig

Hustle

Pink

I gave you soft, I gave you sweet
Just like a lion, you came for a sheep
Oh no, don't try to hustle me
You took my love, mistook it for weakness
I guarantee I won't repeat this
No, don't try to hustle me

I live my life like a bullet in a gun
Give you all my love 'til my patience is done
Oh no, don't try to hustle me

So don't hustle me, don't hustle me
Don't fuck with me, and don't hustle me
So don't hustle me, no, don't hustle me
Don't fuck with me, don't hustle me

A boy like you, you think you know it all
Build it up and you're bound to fall
Oh no-oh-oh, don't try to hustle me (don't try to hustle me)
I spend my days tryna do you right
But you've been blind, you can't see the light
Oh no-oh-oh-oh-oh, don't try to hustle me

'Cause I live my life like a bullet in a gun
Give you all my love 'til my patience is done
Oh no, don't try to hustle me

So don't hustle me, don't hustle me
Don't fuck with me, and don't hustle me
So don't hustle me, no, don't hustle me
Don't fuck with me, yeah, don't hustle me

'Cause it won't do no good at all to say you're sorry now
Your words, they are falling on deaf ears
And it won't do no good at all to try to work it out
How can you replace all these years?
'Cause now you've gone and thrown away the very thing you need
Bitch, please, don't try to hustle me

Don't hustle me, don't hustle me
Don't fuck with me (hey), don't hustle me (yeah)
Don't hustle me (don't hustle me), don't hustle me (hey)
Don't fuck with me, don't hustle me
Don't hustle me, don't hustle me
Don't fuck with me, don't hustle me
Said don't hustle me, don't hustle me
Don't fuck with me, don't hustle me

Översätt till svenska

Källa: LyricFind

Låtskrivare: Alecia Moore / Dan Reynolds / Jorgen Michael Odegard

Text till Hustle © Warner Chappell Music, Inc, Universal Music Publishing Group, Sony/ATV Music Publishing LLC

Gabriellas sång

Helen Sjöholm, Stefan Nilsson

Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv

Källa: Musixmatch

Låtskrivare: Stefan Nilsson

Bara få va mig själv

Laleh

När jag tittar in i ljuset ser jag pusslet som vi lagt
Och då faller alla bitarna på plats
När jag hör dem säga orden som de många gånger sagt
Så många gånger så man nästan tror på allt
Nä, jag tittar inte ner mer

Jag tittar upp mot himlen
Så, finns det nån här, finns du ens
För, idag ska de höra sanningen
Jag ska aldrig ta skit igen

Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, vill bara få va mig själv

De alla gånger man har väntat på att dagen ska ta slut
Men alla orden följer ändå med en hem
Tror att man kan vänja sig och kanske kan stå ut
Men jag ska aldrig mer titta ner igen
Nä, jag tittar inte ner mer

Jag tittar upp mot himlen
Så, finns det nån här, finns du ens
För, idag ska de höra sanningen
Jag ska aldrig ta skit igen

Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, vill bara få va mig själv

Nä jag tittar inte ner mer

Jag ser dig där i spegeln
Så, så feg varför log du ens
Nä, du log som att det var ett skämt
Du får aldrig ta skit igen

Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, vill bara få va mig själv

Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, vill bara få va mig själv

Källa: LyricFind

Låtskrivare: Gustaf Thörn / Gino Yonan / Frank Nobel / Laleh Pourkarim

Text till Bara få va mig själv © Kobalt Music Publishing Ltd

Överlevnadstips från en NPF-förälder till er andra

Mitt i denna hysteri med Covid-19 ska jag nu hålla mina barn hemma från skolan om de har förkylningssymtom. Alltså de barnen som jag kämpat som ett djur att få TILL skolan.
Jag säger inte emot säkerheten bara vill påpeka den ironi som biter mig i häcken .
Det är inte en överdrift att påstå att jag snart klättrar på väggarna som om jag vore i exorcisten.
Livet med en tonåring som är minst sagt en utmaning för mitt tålamod och en hyperaktiv son som är livrädd för att hans mamma ska dö av corona.
Hela veckan har gått åt till att lugna, trösta, skälla, bita ihop och bli vansinnig om vart annat.
Känner mig som en urvriden disktrasa ....en riktigt sliten illaluktande disktrasa som skulle behövas bytas ut.
Men inget ont som inte har något gott med sig som min mamma brukar säga.

Båda barnen har gett mig sovmorgon de dagar som jag ska arbetat kväll.
Hör och häpna men jag fick sova till kl 10 en dag. Det har inte hänt på flera år. Alva hade skött så att hon och hennes lillebror hade fått sina mediciner.
Och häromkvällen tog hon själv sina medicner och la sig, Viggo sa att jag kunde gå och lägga mig för han kunde somna själv.
Det är JÄTTESTORT!!!!

De kan se att jag är helt slut och trött.
Viggo ger mig kramar som aldrig förr och Alva försöka hålla humöret i schack.

Men tips när man har barn hemma
-försök att få ut dom 2 minuter för litet frisk luft
-det är okej med snabbmat dessa dagarna de är hemma, jag har inte gjort någon större ansträngning för att göra middagar från grunden
-det är okej att de sitter längre stunder än vanligt vid tv, mobiler och övriga skärmar för annars kommer ni förmodligen så ihjäl varandra
-bor ni trångbott som stäng in dig i ett förråd eller på toa och tryck i dig några chokladbitar så känns det litet bättre

Stor kram till alla er kämpande föräldrar <3 <3