En hyllning

Jag var ute och körde och såg poster för tv-serien powerwomen. 

Jag kommer inte ge mig in i den diskussionen kring hur tillvida de är powerwomen eller inte.

Men jag vill hylla alla dom som inte har en tv-show, förmögenhet, kändisskap eller garderob i storlek som ett större vardagsrum och som kämpar utanför strålkastarljuset. Som sällan eller rent av aldrig får ett erkännande för det dom gör.

Till den ensamstående mamman där pappan till barnen inte engagerar sig.

Du kanske köper julklappar/födelsedagspresenter från honom till barnen för att de inte ska tro att han inte bryr sig om dom. När de är tillräckligt stora för att förstå hur det ligger till, sörjer du med dom och finns där. Du får ta rollen som både pappa och mamma under vardagens alla situationer.  

Du skulle så gärna vilja ha ett förhållande, uppleva kärleken igen men inser att det är inte helt lätt att hitta någon som vill ha hela paketet med barn på köpet. Hitta någon som förstår att barnen kommer alltid gå först. 

Hur ska man kunna träffa någon när det inte finns barnvakt så att du kan ens gå ut. 

Till den ensamstående mamman där pappan engagerar sig med sånt som är "roligt" och har barnen varannan vecka. 

Du som måste tjata för att han ska ta ansvar. Du kan aldrig vara helt ledig. När du är barnfri jobbar du extra pass för att få ekonomin att gå runt. På kvällen är du för trött för att orka göra något annat än att sitta i soffan och just där och då saknar du dina barn. 

Kvinnan som är i en relation med en mebis, som sköter allt och får skulden för ALLT. 

Som vänder ut och in på sig själv för att det ska fungera. Du slits mellan tankar om du ska stanna kvar eller lämna, om du klarar dig ekonomiskt om du lämnar honom, hur barnen kommer må, vart du ska ta vägen och vart ska du bo.

Till kvinnan som alltid lägger dig med dåligt samvete 

Som inte får tiden att räcka till

Som kämpar mot samhällets fördommar.

Till kvinnan som går upp varje morgon och kör på med livets alla måsten trots att hon egentligen bara vill ligga kvar i sängen och gråta av trötthet.

Till kvinnan som är utbränd, utmattad, deprimerad, helt jävla slut, men ändå försöker LEVA

Till kvinnan som behöver be om pengar och matkassar från organisationer.

Till kvinnan som ber om hjälp, om och om igen trots att du oftast inte får något. Men du försöker ändå

All kärlek och kraft till er. Ni är starkare än ni tror.

Tankar och reflektioner en söndag morgon

Ännu en söndagmorgon och jag har snart överlevt höstlovet med två tonåringar som inte vill göra ett enda dugg med sin ömma moder.  

Jag har precis läst färdigt SvD. Det är en lyx jag unnar mig, läsa morgontidning i sängen med en stor mugg vaniljlatté. Vart efter jag bläddrar igenom tidningen så analyserar jag mina tankar, känslor och funderingar kring omvärlden som ständigt pågår utanför mitt sovrumsfönster. 

Jag har ju då ingen här hemma som är ett dugg intresserad av att prata med mig (eller ens låtsas om min existens) så jag delar med mig här istället.

Sverige kan få kvinnlig statsminister. Jag ska erkänna att jag har noll koll på vem hon är och vad hon har gjort under sin politiska karriär. Mona Sahlin visste jag nog litet mer om när hon kom på tal.  Samtidigt kan jag erkänna att ambitionsnivån är väldigt låg för tillfället för att jag ska lägga ner tid och energi för att läsa på om Magdalena Andersson.  

Covid fortsätter att ta plats i både media och i mitt arbete. Att påstå att jag är trött på Covid är väl bara förnamnet men håller i ändå med avstånd, skydd och tvätta händer.  Inväntar dos 3 för min del och ungarna ska få sina första doser nästa vecka i skolan. Rent krasst så har barnen nog tyckt att denna "isolering" som Covid har bidragit till, har varit skönt. Inga onödiga sociala kontakter eller umgänge, det som de tycker är ett plågsamt måste. 

Jag, som är typ smågalet social, älskar att träffa nya människor, umgås med vänner och bekanta kan känna mig extremt isolerad. Visst kan jag bjuda hem folk men då försvinner mina avkommer in på sina rum och stannar där tills gästerna lämnat bygget.  Det är en stor utmaning jag har framför mig där, att få mina barn att hitta ett sätt att vara sociala utan att det ska ge ångest, panik eller aggressivitet.

Jag ska bli bättre på att få längre stunder för mig själv, typ dygn, där jag är BARA Sofia. Jag har haft några såna dygn tack vare en vän som tar över kontrollen i flygledartornet.

Barnmorskornas kamp fortsätter. Egentligen skulle hela sjukvården göra liknande uppror. Men det är ju då inte patientsäkert samtidigt som det inte är patientsäkert som det är nu heller. 

Löner är bedrövliga, i många fall är det enda sättet att få upp sin lön att byta arbetsplats med jämna mellanrum. För att få en rättvis löneutveckling på en och samma arbetsplats är nog omöjligt.  Där vore det spännande om någon politiker skulle våga ta tag i den biten. 

Bläddrar vidare i tidningen och kommer till kulturdelen där det skrivs om Isabella Löwengrip.  Splittrade känslor kring denna person måste jag nog säga. Skilda världar är nog bara förnamnet. 

När jag läser att hon är perfekt sminkad trots att makeup-artisten försovit sig, då börjar jag på riktigt spåna vidare. Jag är ju glad om jag får på mig mascara vissa morgnar. Ja men ni vet, ena ungen klarar inte av att klä på sig medan den andre inte ens kommit upp ur sängen. 

Skulle jag då i det läget behöva få ännu ett stressmoment för att min makeup-artist har försovit sig så skulle jag nog hellre varit utan den resursen. Jag skulle ju också behöva invänta min stylist så att jag inte går ut med kläder som inte är "inne". Vad nu det skulle spela för roll då jag ändå 30 minuter senare ska byta om till mina snygga arbetskläder och fotriktiga skor. Nej det skulle ju vara bortkastade pengar.

 Då hade jag ju hellre lagt pengar på nån hejjarklack som står i vardagsrummet och hejjar på mig och peppar mig i kampen att få mig och två tonåringar utanför dörren i tid så jag hinner köra dom till bussen och sen komma till jobbet i tid. DET hade varit värt pengarna. Eller ett par livscoacher som peppar ungarna att vilja komma upp ur sängen och se meningen med livet på ett litet ljusare sätt. En massör skulle jag vilja ha också, som står redo med varma handukar, doftljus och varm olja och ger mig grundlig ryggmassage och fotmassage efter dagens arbete. 

Jo en trevlig hemhjälp skulle jag nog också vilja lägga pengar på. När jag kommer hem så har han vikt tvätten, gjort iordning middag och städat undan, gärna nån veckohandling skulle han kunna få göra.

Nej, jag menar inte som i ett förhållande, för det här är skillnad. När jag kommer hem så tackar han för sig och åker hem till sig och jag behöver inte plocka undan efter honom, bli irriterad över vardagliga irritationsmoment och inga besvikelser eller orimliga förväntningar. Han gör det han ska och får betalt för, punkt slut 😉 Drömma kan man ju få göra och än så länge kommer det vara drömmar då jag ännu inte kommit på hur man kan skita pengar.

Bläddrar vidare i tidningen, ögnar igenom filmer som kan ses på bio. Det skulle ju faktiskt vara mysigt, gå på bio. Stor bunke popcorn i knät, cola, i mörkret och bara sitta hyfftsat bekvämt ett par timmar och glo på nån film.  Det kanske jag ska göra under nästa vecka.  Kan man gå ensam på bio? Tja varför inte?

Kommer till korsord och sudoko. Löser den svårare delen medan jag lyssnar efter tecken på ev krig mellan tonåringarna men peppar peppar så verkar det båda sams då de spelar nått spel på xbox.

Till sist då, dödsannonserna. Jag vet att jag inte är ensam om att sitta och titta igenom dessa. Småler för mig själv då jag tänker på det en patient berättade. Varje gång hon kommer till dödsannonserna tänker hon för sig själv "Vad bra att jag står med idag heller"

Jag lever än!

Det får väl summera litet denna söndagsförmiddag för mig. Jag lever än och jag kan nog också säga att jag lever ganska så bra.

Jag har väl äntlingen landat och funnit stabil grund under mig. Jag har läkt och lyft blicken. Tittar mer inom mig själv och utvecklas. Det som har stått ganska länge på paus börjar nu få tillåtelse att rulla igång igen. Det som jag saknat tid och möjlighet för tar jag igen nu. Utforska mig själv och testa gränser, se möjligheter och förbi svårigheterna.

Det ska regna idag men imorgon kan det lätta. Kanske jag kan gå ut en sväng mellan veterinärsbesöken med katten. Kanske jag bara sätter mig i soffan och tittar på dokumentärer eller slutför mitt Bond-maraton som jag påbörjade i somras. Kanske gör jag absolut INGENTING, fast det är högst osannolikt.

Just nu ladddar jag inför att få ena tonåringen att sluföra ett skolarbete (skyddsutrustningen på för det lär bli ett smärre krig) samt att förbereda dagens middag och morgondagens lunchlådor som ungarna ska ha med sig till skolan.

Att lämna och gå vidare

Idag är jag stark, vacker, tar bilder på mig själv och kan se att jag är faktiskt heeeeelt okej och behöver inte några filter.....jag duger precis som jag är

           

 MEN.........

Idag för ett år sedan gick det för långt. Det gick för långt och jag drog en gräns. 

Nu är det nog!!!

Idag för ett år sedan gick den psykiska misshandeln över till fysisk misshandel, ringa misshandel.

Idag för ett år sedan fick min dotter ringa 112 för att polis skulle komma till mitt hem då jag inte längre kände mig trygg.

Idag för ett år sedan började min resa att hitta mig själv,  bearbeta 18 års känslomässig berg-och dalbana, förlåta mig själv,  hitta mina styrkor och finna en stabil grund till mig och mina barn.

Under detta år som gått har jag varit på soc, relationsvåldcentrum och hos polis. Jag har suttit hos familjerätten och i tingsrätten. 

Jag har varit rädd, panikslagen, ledsen, gråtit mig till sömns, varit arg, rasande, tröstlös, envis och försökt att hitta den kvinna som jag velat vara, som jag vet har funnits någonstans djupt där inne.

Jag har lärt mig att det är inte bara att gå eller lämna en relation. Det är fan inte lätt någonstans.

Det går men det är sjukt jobbigt och du kommer alltid ifrågasätta dig om du har gjort rätt.

Jag vet idag att jag gjorde rätt. Jag räddade mig själv den dagen.  För den Fia som jag tycker om att vara fanns nästan inte kvar.  

3 utmattningsdepressioner senare så står jag nu på benen igen.

Jag har lämnat det sjuka, elaka och fula bakom mig. Jag känner ingen skam och jag har förlåtit mig själv för att jag inte lämnade tidigare.

Hoppet är det sista som överger människan.

Men jag släppte det gamla hoppet och sökte efter ett nytt hopp. En önskan om en bra och stabil framtid för mig och mina barn.

Nu är jag där. Jag kan skratta och vara galen, utan att få höra att jag är pinsam och inte har rätt att vara glad.

Jag kan träna och börja komma tillbaka till den träningsglada kvinna jag en gång var, utan att bli ifrågasatt om jag har flörtat eller bara letar efter något snyggt att titta på.

Jag kan gå ut med vänner och vara social utan att få dåligt samvete över att jag valt att göra det.

Jag skäms inte för den jag är, vill man inte vara med mig och den tokiga person jag är, så kan man alltid välja att inte vara med mig. 

Jag har lärt mig att jag är vacker, attraktiv och sexig. Jag har lärt mig att det går visst att kyssa mig och hålla om mig utan att få kommentarer om att jag har valkar, för stora bröst eller att jag faktiskt inte är klängig- jag älskar närhet

Jag har lärt mig att det finns män som tycker det är vackert med kurvor, som uppskattar en kvinna som vågar ta för sig- det finns inget skambelagt med det.

Jag har lärt mig att mina barn är så starka, modiga och helt fantastiska. De har växt, kommit ur ett medberoende och har utvecklats så otroligt mycket under det gångna året.

Jag älskar dom och är så otroligt stolt över dom.

Jag har sett vilket otroligt nätvärk av vänner och familj jag har omkring mig.

Jag har fått så mycket stöd från vänner och även från samhället.

Jag har fått lära mig att jag inte är ensam om det jag varit med om.

Det är inte mitt fel! Det var inte mitt fel! Och det handlar INTE om vems sätt som är rätt eller fel.

Det skulle ha handlat om ömsesidig respekt, ömhet och samarbete, att ge och att ta, visa uppskattning och ge styrka. 

Jag förtjänar något så mycket bättre än det som varit och jag kommer aldrig nedvärdera mig själv igen och vara "nöjd"

Jag är värd så mycket bättre!

Mina barn är värda så mycket bättre!

Jag blickar nu framåt och ser kortsiktiga mål. 

Det kommer att bli bra, jag kan stå rakryggad och jag kan ta för mig.

Att hitta tillbaka sig själv igen och bearbeta det som gör ont

Jag är så mycket starkare än vad jag trott.

Jag kan så mycket mer än vad jag anat.

Jag är inte ensam.

Det finns hopp att hålla sig kvar vid och det finns hopp som begravts.

Det finns känslor som ska bearbetas.

Sen är det JAG.

Vart tog JAG vägen?

Vad finns det kvar av mig?

Det pågår en restaurering av mig kan man säga. Bitarna finns runt om kring mig och ska sättas tillbaka på sina platser. Men de bitar som gått av, det som hamnat i dammet i källaren behöver putsas, sprickor behöver fixas och sedan när den är som ny ska den sättas tillbaka på sin rätta plats.

Det är ett mödosamt arbete, jag behöver professionell hjälp av någon med erfarenhet att laga och få saker på plats igen. Varje sliten, kantstött bit behöver omvårdnad, varje bit som tar fram så oerhört smärtsamma minnen och känslor. 

Det gör ont! Jätteont!

Jag blir ledsen, tårar rinner och näsan blir till sist täppt.

Ångest kommer och går. Den där elefanten som sätter sig på bröstkorgen har kommit tillbaka.

Ryggen värker, ibland gör det så fysiskt ont i kroppen att jag knappt kan stå upprätt.

Magen gör ont, känns som ett stort sår, håret faller av i tussar när jag tvättar det, det är grått det som växer fram under det svartlila hårfärgen jag har.

Sömnen är urusel och jag skakar i händerna.

Jag har fått eksem på underarmarna som inte försvinner trots kortisonsalvor och mjukgörande, stresseksem.

Mitt i natten kan jag sitta och bara känna mig så tom, en tomhet som värker i bröstet och jag kan inte lindra det överhuvudtaget.

Kurator med erfarenhet, som hjälper andra kvinnor att få rätt på de trasiga bitarna och restaurera dom, sätta dom på sina rätta platser när de är varsamt lagade och kontrollerade, finns där och stöttar.

Min psykoterapeut sedan 8 år tillbaka stöttar och ger hjälp.

Jag behöver all den hjälp jag kan få.

Jag har varit på botten. I rädsla och skräck har jag hamnat på golvet och klamrat mig fast vid klinkerplattorna för att inte falla genom golvet.  Väggarna lutade sig över mig, yrsel slog till. Kunde inte för mitt liv resa mig, kroppen var som fastklistrad vid golvet. Men jag hade tack och lov hjälp att ringa som kunde hjälpa, stötta, få mig på fötterna igen, stoppade om mig i soffan, såg till att jag fick i mig något att äta.

Posttraumatiskt stressyndrom och utmattningssyndrom befinner jag mig i med ett stänk av paniksyndrom.

Jag är inte ensam och det är jag så tacksam för.

Men jag är stolt över mig själv. Jag har superkrafter att ta fram och jag kan hålla ihop och planera.

Denna sommaren;

• sålde jag mitt hus
• fann en lägenhet till mig och barnen
• jag rensade 2 stycken vindar, garage och förråd på drygt 3 ton "bra att ha saker"  och skräp som jag släpade ut till en gigantisk container under en veckas tid
• Jag packade allting själv och minskade tillbehörigheter från en boyta på 169 kvm till min nya  boyta på 79 kvm.
• Jag, två barn och 4 katter flyttade från Hölö till Södertälje i början av augusti.

Under 12 veckor, från att jag bestämde mig för att sälja huset och flytta tills det att jag flyttade in i min lägenhet, gjorde jag allt detta. 

Den starka, uppfinningsrika och spralliga Fia finns kvar och börjar komma tillbaka och lysa igenom den ledsna och trötta Fia.

Vänner har peppat mig och funnits där. 

Det har inte varit lätt för någon av oss tre, vi tre musketörer, som tillsammans ska finna en ny vardag på ett nytt ställe.

Jag är så stolt över mina barn. Båda är i början av tonåren, har jobbigt med förändringar och har egentligen inget val mer än att bara hänga på.

De går kvar i sin skola och de kämpar på. Älskade, älskade ungar! 

Det kommer mer på bloggen hoppas jag nu. Om en ny vardag, ett nytt liv och mitt gamla jag som sakta med säkert börjar hitta sin normala form igen.

Allt kan genomföras, med envishet och goda vänner.

Tack alla som varit mig närmast och som hjälpt mig. Ni är helt, helt underbara! 💖💖

Avslutar med låttexter som stärker mig

Hustle

Pink

I gave you soft, I gave you sweet
Just like a lion, you came for a sheep
Oh no, don't try to hustle me
You took my love, mistook it for weakness
I guarantee I won't repeat this
No, don't try to hustle me

I live my life like a bullet in a gun
Give you all my love 'til my patience is done
Oh no, don't try to hustle me

So don't hustle me, don't hustle me
Don't fuck with me, and don't hustle me
So don't hustle me, no, don't hustle me
Don't fuck with me, don't hustle me

A boy like you, you think you know it all
Build it up and you're bound to fall
Oh no-oh-oh, don't try to hustle me (don't try to hustle me)
I spend my days tryna do you right
But you've been blind, you can't see the light
Oh no-oh-oh-oh-oh, don't try to hustle me

'Cause I live my life like a bullet in a gun
Give you all my love 'til my patience is done
Oh no, don't try to hustle me

So don't hustle me, don't hustle me
Don't fuck with me, and don't hustle me
So don't hustle me, no, don't hustle me
Don't fuck with me, yeah, don't hustle me

'Cause it won't do no good at all to say you're sorry now
Your words, they are falling on deaf ears
And it won't do no good at all to try to work it out
How can you replace all these years?
'Cause now you've gone and thrown away the very thing you need
Bitch, please, don't try to hustle me

Don't hustle me, don't hustle me
Don't fuck with me (hey), don't hustle me (yeah)
Don't hustle me (don't hustle me), don't hustle me (hey)
Don't fuck with me, don't hustle me
Don't hustle me, don't hustle me
Don't fuck with me, don't hustle me
Said don't hustle me, don't hustle me
Don't fuck with me, don't hustle me

Översätt till svenska

Källa: LyricFind

Låtskrivare: Alecia Moore / Dan Reynolds / Jorgen Michael Odegard

Text till Hustle © Warner Chappell Music, Inc, Universal Music Publishing Group, Sony/ATV Music Publishing LLC

Gabriellas sång

Helen Sjöholm, Stefan Nilsson

Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv

Källa: Musixmatch

Låtskrivare: Stefan Nilsson

Bara få va mig själv

Laleh

När jag tittar in i ljuset ser jag pusslet som vi lagt
Och då faller alla bitarna på plats
När jag hör dem säga orden som de många gånger sagt
Så många gånger så man nästan tror på allt
Nä, jag tittar inte ner mer

Jag tittar upp mot himlen
Så, finns det nån här, finns du ens
För, idag ska de höra sanningen
Jag ska aldrig ta skit igen

Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, vill bara få va mig själv

De alla gånger man har väntat på att dagen ska ta slut
Men alla orden följer ändå med en hem
Tror att man kan vänja sig och kanske kan stå ut
Men jag ska aldrig mer titta ner igen
Nä, jag tittar inte ner mer

Jag tittar upp mot himlen
Så, finns det nån här, finns du ens
För, idag ska de höra sanningen
Jag ska aldrig ta skit igen

Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, vill bara få va mig själv

Nä jag tittar inte ner mer

Jag ser dig där i spegeln
Så, så feg varför log du ens
Nä, du log som att det var ett skämt
Du får aldrig ta skit igen

Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, vill bara få va mig själv

Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, vill bara få va mig själv

Källa: LyricFind

Låtskrivare: Gustaf Thörn / Gino Yonan / Frank Nobel / Laleh Pourkarim

Text till Bara få va mig själv © Kobalt Music Publishing Ltd

Överlevnadstips från en NPF-förälder till er andra

Mitt i denna hysteri med Covid-19 ska jag nu hålla mina barn hemma från skolan om de har förkylningssymtom. Alltså de barnen som jag kämpat som ett djur att få TILL skolan.
Jag säger inte emot säkerheten bara vill påpeka den ironi som biter mig i häcken .
Det är inte en överdrift att påstå att jag snart klättrar på väggarna som om jag vore i exorcisten.
Livet med en tonåring som är minst sagt en utmaning för mitt tålamod och en hyperaktiv son som är livrädd för att hans mamma ska dö av corona.
Hela veckan har gått åt till att lugna, trösta, skälla, bita ihop och bli vansinnig om vart annat.
Känner mig som en urvriden disktrasa ....en riktigt sliten illaluktande disktrasa som skulle behövas bytas ut.
Men inget ont som inte har något gott med sig som min mamma brukar säga.

Båda barnen har gett mig sovmorgon de dagar som jag ska arbetat kväll.
Hör och häpna men jag fick sova till kl 10 en dag. Det har inte hänt på flera år. Alva hade skött så att hon och hennes lillebror hade fått sina mediciner.
Och häromkvällen tog hon själv sina medicner och la sig, Viggo sa att jag kunde gå och lägga mig för han kunde somna själv.
Det är JÄTTESTORT!!!!

De kan se att jag är helt slut och trött.
Viggo ger mig kramar som aldrig förr och Alva försöka hålla humöret i schack.

Men tips när man har barn hemma
-försök att få ut dom 2 minuter för litet frisk luft
-det är okej med snabbmat dessa dagarna de är hemma, jag har inte gjort någon större ansträngning för att göra middagar från grunden
-det är okej att de sitter längre stunder än vanligt vid tv, mobiler och övriga skärmar för annars kommer ni förmodligen så ihjäl varandra
-bor ni trångbott som stäng in dig i ett förråd eller på toa och tryck i dig några chokladbitar så känns det litet bättre

Stor kram till alla er kämpande föräldrar <3 <3

jävligt stolt mamma och kvinna

Jag fyllde år i lördags. Blev inte som jag tänkt det alls. Magsjuk i samma ögonblick som gäst kommer. Så jag fick snällt stanna i sovrummet och pappa som var på besök fick underhålla gäst och barnen. Dagen efter skulle pappa åka hem. Han sa att han kunde stanna men jag kände att det är lika bra att försöka överleva detta.

I måndags försov jag mig efter en natt med allt härligt som hör till magsjuka.

Men barnen så duktiga. Trots att vi var sena så erbjöd Alva sig att följa med sin lillebror till klassrummet.

Jag sitter i bilen och ser mina musketörer knalla upp för backen till skolan och känner hur jag nästan exploderar av stolthet.......och illamående 🤢

Hem och vilar upp mig så gott det går. Alva behöver rena kläder och katterna ska ha mat och rena lådor.....gu hjälper mig🥴

Men det blir gjort och sedan i säng, häller i mig vätskeersättning och blåbärssoppa.

Eller Tja....inte häller i kanske, mer droppar i mig med en matsked i taget.

Därefter upp efter nån timme för att hämta barnen igen. Tackar mig själv för att kyl och frys var påfyllt.  

Tar med mig kräkpåse även kallad elefantkondom och drar iväg till skolan

Gick bra det med. Övertalar barnen (hahahaha nja krävdes väl ingen övertalning) att idag blir det paj och pizza från frysen. Skrubbar mig som om jag skulle genomföra en större öppen hjärtoperation men här ska inga magvirus delas med till barnen.

Tack o lov för att det finns två toaletter så vi inte behöver dela då nu när smittorisken härdar runt deras mamma.

Vid läggdags är det svårt att följa alla nattrutiner. Jag mår illa och orkar nu knappt sitta upp, magen är så full med faser att jag ser något gravid ut.

Nu händer det superfina med mina barn.

Alva nöjer sig med litet kliande på ryggen och meddelar sedan att hon kan somna själv vilket hon också gör. Viggo accepterar att jag inte orkar läsa men kan sitta hos honom i fem minuter och därefter lägger jag mig.

Igår vaknade jag i tid men det märks på barnen att det är jobbigt att hålla ihop när det inte är som det brukar. Tjaffs och gnäll men jag får dom till skolan. Efter ett par timmar ringer dock skolan och får då hämta Alva som mår illa. Det visa sig senare vara ångest och inte magsjuka.

Åter skrubb för operation laga mat och köket avancerade potatisbullar och prinskorv som var lika aptitretande att laga under maksjuke-illamående som vid gravid-illamående 😏😒

Nu var det ju så att denna mamman hade velat se handbollen i lugn och ro. Så jag kör ett prov....kanske kanske kan dom somna helt på egen hand ikväll?

Ber en stilla bön 

Och HALLELUJA! Det gick !

Dock så sover jag uruselt och försover mig igen idag. Stackars barn men återigen så himla duktiga.

En för sjuk mamma, alla för att detta ska gå bra.

Och det går jättebra 🙂

Mamman åker hem och konstaterar trött att mjölk måste omförhandlas.

Så när barnen är upphämtade efter skola så stöttar dottern mig att handla det viktigaste.

Ikväll avancerade jag och gjorde korv stroganoff utan att bli lika illamående som dagen före.

Barnen somnade nu i princip själva. 

Så stolt jag är över dom två. 

Och över mig.

Som ensamstående mamma överlevde jag det som jag tidigare beundrat andra ensamstående....magsjuka.

Och jag vet varför....man har inget annat val.

Och man klarar mer än vad man tror.

Så nu ska jag lägga mig, lyssna på litet mindfullness och förhoppningsvis inte försova mig igen. 

Beundrar mina vackra tulpaner jag fått av min farbror och orkidé från pappa och mamma 

Kämpa på därute alla fina och framför allt alla NPF- föräldrar som kämpar med att få barn till skolan efter jullov💞💞🙏🏻

En för alla, alla för en

Dagarna går så oerhört fort och med alla helgdagar mitt i veckorna så vet jag snart inte vad det är för dag, vardag eller helgdag.

Ovanpå det så jobbar jag mycket, både nätter, dagar, kvällar och heldagar och det flyter ihop ännu mer då.

Men livspusslet går ändå hjälpligt ihop.

Jag vet att jag kommer att ha det tufft nu minst ett år framför mig innan jag börjar komma ikapp med saker och ting som har fått ligga länge på olika hyllor och samla damm.

Nu tar jag tag i en sak i taget, strukturerar och löser upp knutar och trassel, dammar av hyllan och lägger tillbaka det lösta problemet och beundrar det i all sin glans och klappar mig själv på axeln.

Det viktigaste jag har framför mig är att ge barnen stabil vardag och trygghet. 

Dom är så otroligt duktiga bägge två och jag är tokstolt över dom.

Det är inte lätt med skilsmässa och det tar ett tag att komma till ett "okej" med alltihopa.

Att acceptera det tar ännu längre tid.

Det är ett jättesvårt steg att ta, att komma till det beslutet att det inte går, att hålla fast vid det beslutet och inte falla tillbaka.

För det är jobbigt att möta något nytt och inte veta vad som kommer hända.

Men det är i sådana här svåra situationer som man inser vilket starkt nätverk man har omkring sig.

Kollegor, vänner, kompisar och familj som stöttar och uppmuntrar, tar emot när man faller och tröstar när allt känns hopplöst.

Jag vet att det är få förunnat att kunna bryta ihop på sin arbetsplats framför människor som själva lever med NPF i sin närhet, som verkligen förstår hur riktigt jädra svårt det kan vara och att när det väl brister så brister det ordentligt.

De ser på mig när det är för mycket. Och att då få hjälp, på en gång, ger en trygghet och tröst som är oväderlig för mig.

Jag kan vara ledsen och liten en stund för att sedan orka vidare.

Jag kan nog tycka att jag är ganska bra, trots att jag kan vara småtokig emellanåt.

Idag kunde jag känna att det fanns ett lugn i hemmet på kvällen.

Viggo berättade om sina spel, Alva om sina chatter och målerier, vi tre, en stark trio, de tre muskutörerna som står starka tillsammans.

En för alla, alla för en.

När det verkligen gäller så kommer deras fantastiska egenskaper fram på ett ännu starkare sätt än vanligt.

Viggo kunde se att hans mamma var jättetrött häromdagen och på eget initiativ plockar han ur och i diskmaskinen och dammsugar rent soffan utan att jag ens har bett om det.

Alva fixar lunch till sig själv och sin lillebror.

De är bäst mina två lyckopiller, även om de kan driva mig till vansinne ibland.

Min erfarenhet med barn som har NPF är att de visar kärlek och uppskattning väldigt innerligt och otroligt ärligt.

Det finns ingen baktanke med deras omsorg.

De kan vara brutalt ärliga men samtidigt kolla av så att man inte blir ledsen.

All träning som har pågått under flera år ger nu frukt och jag är så stolt.

Och jag öser över dom (för mycket tycker dom ibland) hur duktiga dom är.

Det kommer gå bra för dom även fast de kommer behöva kämpa väldigt mycket.

Den där hemska oroskänslan jag hade under de första åren efter att dom fick sina diagnoser på papper är inte hemsk längre.

Det är mer en vanlig mammas nojja. Och det är så skönt att få ha litet vanlig mamma-oro om ni förstår hur jag menar.

Det har varit en berg- och dalbana färd med dessa två och färden är inte över ännu.

Men vi sitter tillsammans och håller i oss för glatta livet när vi åker runt i looping och fritt fall men skrattar jättemycket när vi hämtar andan under uppfärden.

Mina flygplan är allt bättre rustade för sina resor och jag som flygledare behöver inte ha katastrofpärmen uppslagen inför varje start och landning.

De börjar kunna sköta sig själva genom erfarenhet och övning.

WOW! Det är så häftigt! Känslan är ungefär som när ens lilla barn släpper taget om ens finger för att stappla sina egna första steg utan stöd. Man typ exploderar inombords.

Jag har några finjusteringar kvar innan det mesta inom vardagen fungerar men jag känner större tilltro för att det kommer att lösa sig till det bästa.

Jag och mina muskutörer har alla förutsättningar för att vi kommer att få det bra.