Överlevnadstips från en NPF-förälder till er andra

Mitt i denna hysteri med Covid-19 ska jag nu hålla mina barn hemma från skolan om de har förkylningssymtom. Alltså de barnen som jag kämpat som ett djur att få TILL skolan.
Jag säger inte emot säkerheten bara vill påpeka den ironi som biter mig i häcken .
Det är inte en överdrift att påstå att jag snart klättrar på väggarna som om jag vore i exorcisten.
Livet med en tonåring som är minst sagt en utmaning för mitt tålamod och en hyperaktiv son som är livrädd för att hans mamma ska dö av corona.
Hela veckan har gått åt till att lugna, trösta, skälla, bita ihop och bli vansinnig om vart annat.
Känner mig som en urvriden disktrasa ....en riktigt sliten illaluktande disktrasa som skulle behövas bytas ut.
Men inget ont som inte har något gott med sig som min mamma brukar säga.

Båda barnen har gett mig sovmorgon de dagar som jag ska arbetat kväll.
Hör och häpna men jag fick sova till kl 10 en dag. Det har inte hänt på flera år. Alva hade skött så att hon och hennes lillebror hade fått sina mediciner.
Och häromkvällen tog hon själv sina medicner och la sig, Viggo sa att jag kunde gå och lägga mig för han kunde somna själv.
Det är JÄTTESTORT!!!!

De kan se att jag är helt slut och trött.
Viggo ger mig kramar som aldrig förr och Alva försöka hålla humöret i schack.

Men tips när man har barn hemma
-försök att få ut dom 2 minuter för litet frisk luft
-det är okej med snabbmat dessa dagarna de är hemma, jag har inte gjort någon större ansträngning för att göra middagar från grunden
-det är okej att de sitter längre stunder än vanligt vid tv, mobiler och övriga skärmar för annars kommer ni förmodligen så ihjäl varandra
-bor ni trångbott som stäng in dig i ett förråd eller på toa och tryck i dig några chokladbitar så känns det litet bättre

Stor kram till alla er kämpande föräldrar <3 <3

jävligt stolt mamma och kvinna

Jag fyllde år i lördags. Blev inte som jag tänkt det alls. Magsjuk i samma ögonblick som gäst kommer. Så jag fick snällt stanna i sovrummet och pappa som var på besök fick underhålla gäst och barnen. Dagen efter skulle pappa åka hem. Han sa att han kunde stanna men jag kände att det är lika bra att försöka överleva detta.

I måndags försov jag mig efter en natt med allt härligt som hör till magsjuka.

Men barnen så duktiga. Trots att vi var sena så erbjöd Alva sig att följa med sin lillebror till klassrummet.

Jag sitter i bilen och ser mina musketörer knalla upp för backen till skolan och känner hur jag nästan exploderar av stolthet.......och illamående 🤢

Hem och vilar upp mig så gott det går. Alva behöver rena kläder och katterna ska ha mat och rena lådor.....gu hjälper mig🥴

Men det blir gjort och sedan i säng, häller i mig vätskeersättning och blåbärssoppa.

Eller Tja....inte häller i kanske, mer droppar i mig med en matsked i taget.

Därefter upp efter nån timme för att hämta barnen igen. Tackar mig själv för att kyl och frys var påfyllt.  

Tar med mig kräkpåse även kallad elefantkondom och drar iväg till skolan

Gick bra det med. Övertalar barnen (hahahaha nja krävdes väl ingen övertalning) att idag blir det paj och pizza från frysen. Skrubbar mig som om jag skulle genomföra en större öppen hjärtoperation men här ska inga magvirus delas med till barnen.

Tack o lov för att det finns två toaletter så vi inte behöver dela då nu när smittorisken härdar runt deras mamma.

Vid läggdags är det svårt att följa alla nattrutiner. Jag mår illa och orkar nu knappt sitta upp, magen är så full med faser att jag ser något gravid ut.

Nu händer det superfina med mina barn.

Alva nöjer sig med litet kliande på ryggen och meddelar sedan att hon kan somna själv vilket hon också gör. Viggo accepterar att jag inte orkar läsa men kan sitta hos honom i fem minuter och därefter lägger jag mig.

Igår vaknade jag i tid men det märks på barnen att det är jobbigt att hålla ihop när det inte är som det brukar. Tjaffs och gnäll men jag får dom till skolan. Efter ett par timmar ringer dock skolan och får då hämta Alva som mår illa. Det visa sig senare vara ångest och inte magsjuka.

Åter skrubb för operation laga mat och köket avancerade potatisbullar och prinskorv som var lika aptitretande att laga under maksjuke-illamående som vid gravid-illamående 😏😒

Nu var det ju så att denna mamman hade velat se handbollen i lugn och ro. Så jag kör ett prov....kanske kanske kan dom somna helt på egen hand ikväll?

Ber en stilla bön 

Och HALLELUJA! Det gick !

Dock så sover jag uruselt och försover mig igen idag. Stackars barn men återigen så himla duktiga.

En för sjuk mamma, alla för att detta ska gå bra.

Och det går jättebra 🙂

Mamman åker hem och konstaterar trött att mjölk måste omförhandlas.

Så när barnen är upphämtade efter skola så stöttar dottern mig att handla det viktigaste.

Ikväll avancerade jag och gjorde korv stroganoff utan att bli lika illamående som dagen före.

Barnen somnade nu i princip själva. 

Så stolt jag är över dom två. 

Och över mig.

Som ensamstående mamma överlevde jag det som jag tidigare beundrat andra ensamstående....magsjuka.

Och jag vet varför....man har inget annat val.

Och man klarar mer än vad man tror.

Så nu ska jag lägga mig, lyssna på litet mindfullness och förhoppningsvis inte försova mig igen. 

Beundrar mina vackra tulpaner jag fått av min farbror och orkidé från pappa och mamma 

Kämpa på därute alla fina och framför allt alla NPF- föräldrar som kämpar med att få barn till skolan efter jullov💞💞🙏🏻

En för alla, alla för en

Dagarna går så oerhört fort och med alla helgdagar mitt i veckorna så vet jag snart inte vad det är för dag, vardag eller helgdag.

Ovanpå det så jobbar jag mycket, både nätter, dagar, kvällar och heldagar och det flyter ihop ännu mer då.

Men livspusslet går ändå hjälpligt ihop.

Jag vet att jag kommer att ha det tufft nu minst ett år framför mig innan jag börjar komma ikapp med saker och ting som har fått ligga länge på olika hyllor och samla damm.

Nu tar jag tag i en sak i taget, strukturerar och löser upp knutar och trassel, dammar av hyllan och lägger tillbaka det lösta problemet och beundrar det i all sin glans och klappar mig själv på axeln.

Det viktigaste jag har framför mig är att ge barnen stabil vardag och trygghet. 

Dom är så otroligt duktiga bägge två och jag är tokstolt över dom.

Det är inte lätt med skilsmässa och det tar ett tag att komma till ett "okej" med alltihopa.

Att acceptera det tar ännu längre tid.

Det är ett jättesvårt steg att ta, att komma till det beslutet att det inte går, att hålla fast vid det beslutet och inte falla tillbaka.

För det är jobbigt att möta något nytt och inte veta vad som kommer hända.

Men det är i sådana här svåra situationer som man inser vilket starkt nätverk man har omkring sig.

Kollegor, vänner, kompisar och familj som stöttar och uppmuntrar, tar emot när man faller och tröstar när allt känns hopplöst.

Jag vet att det är få förunnat att kunna bryta ihop på sin arbetsplats framför människor som själva lever med NPF i sin närhet, som verkligen förstår hur riktigt jädra svårt det kan vara och att när det väl brister så brister det ordentligt.

De ser på mig när det är för mycket. Och att då få hjälp, på en gång, ger en trygghet och tröst som är oväderlig för mig.

Jag kan vara ledsen och liten en stund för att sedan orka vidare.

Jag kan nog tycka att jag är ganska bra, trots att jag kan vara småtokig emellanåt.

Idag kunde jag känna att det fanns ett lugn i hemmet på kvällen.

Viggo berättade om sina spel, Alva om sina chatter och målerier, vi tre, en stark trio, de tre muskutörerna som står starka tillsammans.

En för alla, alla för en.

När det verkligen gäller så kommer deras fantastiska egenskaper fram på ett ännu starkare sätt än vanligt.

Viggo kunde se att hans mamma var jättetrött häromdagen och på eget initiativ plockar han ur och i diskmaskinen och dammsugar rent soffan utan att jag ens har bett om det.

Alva fixar lunch till sig själv och sin lillebror.

De är bäst mina två lyckopiller, även om de kan driva mig till vansinne ibland.

Min erfarenhet med barn som har NPF är att de visar kärlek och uppskattning väldigt innerligt och otroligt ärligt.

Det finns ingen baktanke med deras omsorg.

De kan vara brutalt ärliga men samtidigt kolla av så att man inte blir ledsen.

All träning som har pågått under flera år ger nu frukt och jag är så stolt.

Och jag öser över dom (för mycket tycker dom ibland) hur duktiga dom är.

Det kommer gå bra för dom även fast de kommer behöva kämpa väldigt mycket.

Den där hemska oroskänslan jag hade under de första åren efter att dom fick sina diagnoser på papper är inte hemsk längre.

Det är mer en vanlig mammas nojja. Och det är så skönt att få ha litet vanlig mamma-oro om ni förstår hur jag menar.

Det har varit en berg- och dalbana färd med dessa två och färden är inte över ännu.

Men vi sitter tillsammans och håller i oss för glatta livet när vi åker runt i looping och fritt fall men skrattar jättemycket när vi hämtar andan under uppfärden.

Mina flygplan är allt bättre rustade för sina resor och jag som flygledare behöver inte ha katastrofpärmen uppslagen inför varje start och landning.

De börjar kunna sköta sig själva genom erfarenhet och övning.

WOW! Det är så häftigt! Känslan är ungefär som när ens lilla barn släpper taget om ens finger för att stappla sina egna första steg utan stöd. Man typ exploderar inombords.

Jag har några finjusteringar kvar innan det mesta inom vardagen fungerar men jag känner större tilltro för att det kommer att lösa sig till det bästa.

Jag och mina muskutörer har alla förutsättningar för att vi kommer att få det bra.

Snart ett nytt år för mig och mina muskutörer

Jag ska snart lägga mig. Ska gå upp tidigt imorgon och jobba. Det kommer bli ett år med mycket arbete både inom yrkesliv och i vardag. Finna min vardag med barnen och finna mig själv igen. Prioritera mig själv och vara den bästa mamma och Fia jag kan vara.

Jag har gjort mina listor, sett över mitt hem och planerat för att göra om, göra rätt och hitta rätt.

Jag hoppas att 2020 blir mitt år.

Önskar alla er som följer mig ett riktigt gott nytt år 

En riktigt bra helg för denna singelmamman

Det har varit tufft, inget snack om saken. 
Mer än vanligt vilket har många olika orsaker. 

Det tar tid att finna ro i den nya vardagen då man ska försöka att rucka så litet som möjligt på det väl intränade rutinerna. Barnen är skitduktiga, de kämpar på med nytt i skola och nytt på hemmaplanen. Det är klart att det blir smärre ubrott mer än vanligt.
Men jag känner ändå hopp inför det nya.

Jag har många vänner, kollegor och familj som finns där och ställer upp. Kramar om, övernattningsmöjligheter (när man behöver komma hemifrån för man inte kan andas), fina ord och uppmuntran, hjälp med att komma ihåg de måsten som försvinner i denna trötta kvinnas hjärna och sedan bara finnas där för att lyssna och ge råd när man själv blir helt vilsen i de invanda intrampade spår som man gått i under flera år.
Det hjälper att få någon annans syn på den tillvaro man befinner sig i för att kunna se mer klart och inte snubbla tillbaka till det som varit förut.

Denna helgen har gett mig så otroligt mycket energi efter att ha varit mer eller mindre däckad i bihåleinflammtion. Jag började med att köpa blommor till mig själv och litet bubbel.

Den extremt alerta och full-med-massa-energi kattungen Babsan ger mig möjlighet att bara få skratta flera gånger åt hennes upptåg, likaså kan jag bli lätt gråtfärdig när hon river ner gardiner eller hänger som en liten tiger fast i min fot på morgonen som hon tagit som byte.

Tro mig, hon biter sig fast i min fot och morrar 

Viggo har redan konstaterat att den katten har ADHD så hon passar bra in hos oss på gökboet.    

                                                                                                                       

På fredagkvällen blev jag påmind om en planerad vinkväll som inte blivit av för att, tja livet pågår ju konstant och man glömmer bort eller hinner inte med.

Men nu skulle den bli av. Så jag inköpte en flaska bubbel (är inte alkolist 😉) och en stor påse lördagsgodis.

Sedan tillbringade jag kvällen och även en bit in på natten hemma hos en annan mamma och babblade och bubblade om allt mellan himmel och jord. En stor energikick gav det.

Och inte dåligt att få en väldigt god Irish Coffee serverad i ett fint Muminmamma glas 😂

Idag bar det iväg till Kolmården med Viggo. Trots regntunga skyar så beslöt vi oss för att åka iväg och ha en mamma-Viggo dag.

Väl framme började vi inne på Tropicarium, ett ställe som Viggo länge velat gå in.

Det är jättestort. Från att ha haft i princip fobi mot alla kryp som blomflugor, ville nu denna kille in och titta på stora spindlar, skorpioner och ormar. 

Så lycklig han var!!! Jag kan verkligen rekomendera det. Framförallt nu på sensommaren när det inte är lika mycket folk där. Fiskarna och hajar fascinerade honom och att han sedan fick möjlighet att klappa stingrockor gjorde ju inte saken sämre.

                                    

Vi vandrade sedan backe upp och backe ner på Kolmården, tittade på noshöringar, elefanter, apor och alla savannens djur. 

Viggo älskar alla djur. Han vill bli både veterinär, bonde och djurskötare.

Ett stort plus på Kolmården som jag vill tipsa om är att man kan boka linbanan så man kan åka själv och inte dela med främmande, något som Viggo kan tycka är väldigt jobbigt.

Likaså kan man boka plats på delfinföreställningen så att man inte behöver stå i långa köer och trängas. Så detta ordnade jag dagen före vilket gjorde att dagen flöt på ännu bättre.

Det underlättar också att åka på sensommaren då det som sagt inte är samma trängsel med människor, inte lika varmt som mitt i sommaren och inte lika mycket köer till toaletter och matställen. 

Viggo hade bestämt sedan länge att han ville ha nachos på Mexican Corner så självklart blev det som han önskade. 

Att få gå runt med Viggo i flera timmar, lyssna på hans entusiasm och ideér om hur man ska kunna rädda utrotningshotade djur, få kramar, sitta och småprata och se hur riktigt glad han var och hur bra han mådde, det gav mig en sån otrolig lycka.

Med tanke på allt jobbigt och tufft jag och han har gått igenom och det som även kan komma i framtiden, så gav denna dagen både mig och Viggo en rejäl energikick framåt. 

Han blev överlycklig över en säl som flera gånger simmade fram till honom mot rutan och tryckte sig emot honom, att han blev litet blöt från delfinerna som plaskade, att han kände att han och djuren har ett speciellt band och att han var mitt fokus hela dagen.

Vi avslutade med att köpa gosedjur och sedan köpa middag på KFC i Nyköping innan vi åkte sista biten hem till Göboet i Hölö.

Han har strålat hela kvällen och somnade som en stock nu när jag lade honom.

Jag har nu rensat färdigt i mina lådor, slängt det sista som kan påminna mig om det som varit, eldat upp den sista dagboken och känt mig lättare inombords

Det har varit en av de bästa helgerna jag haft på väldigt länge och jag behövde det verkligen.

För att bli påmind om det fina jag har, det fina som jag vill ha kvar och att jag är värd att få njuta av livet.

I regnet kan man inte se dina tårar

Det blir för mycket ibland. Alldeles för mycket. Ut och gå...låta regndropparna strila ner i ansiktet, maskera tårarna som bara kommer.
Man orkar inte vara stark och glad hela tiden.
Man orkar inte alltid le.
Man orkar inte vara positiv och blunda för det jobbiga.
Man orkar inte
Så jag sitter en stund i regnet och låter mig gå i bitar. Låter regnet dölja en trött människas tårar.
Sitter en stund och väntar
Väntar tills orken kommer tillbaka
Orken att plocka upp bitarna och pussla ihop mig igen.
Och lite tur har jag. För det fanns nån där i natten som kunde lyssna på förtvivlan och ilska.
Så det blir litet lättare att orka en stund till

Kartläggning pågår

Det är inte helt lätt att vara självkritisk.
Det kan göra ont och man kan dra sig för att göra en djupare analys av sig själv.
Ingen är felfri, ingen är perfekt men man ska ju lära sig av sina misstag och felsteg.

Jag har under några år försökt att hitta tillbaka till den Fia som jag trivs med att vara.
Hon som vill sprida glädje omkring sig, bidra till positivitet men som kan vara allvarlig och vara proffs ut i fingertopparna när det gäller-
Jag anser själv att jag är på god väg att komma dit.
Nu ska jag bara göra min egen självransakan också.

Jag har ju skrivit lista och gjort en slags kartläggning om mig själv. Och litet vill jag dela med mig då en del frågat vad som finns med.

✔Jag är inte årets mamma, världsbäst på NPF men när jag ser mina barn idag och vad dom och jag hittills har uppnått, blir jag riktigt jävla stolt. Med ett oändligt tålamod, utbildningar, kunskap och ett riktigt jävla anamma så har jag tillsammans med mina fina barn kommit otroligt långt på den väg som ska leda till att mina barn ska bli självständiga vuxna som kan klara sig genom livet.  Bara det senaste året har det hänt mycket och jag ser att de är mer ansvarstagande och framförallt vill de lära sig mycket för att kompensera sina svårigheter.  Slutsats är att jag inte är världsbäst, men är tillräckligt bra för att mina barn ska må som bäst och klara det dom tar för sig i livet.

✔Hur ska någon älska mig om jag inte först älskar mig själv? Jag har varit utbränd fyra gånger varav den senaste gången blev en rejäl utmattningsdepression. Olika antidepressiva, knäskador, stillasittande, felaktig kost och depressionen i sig har lett till närmare 60 kg övervikt. Jag vantrivs i min kropp, känner inte mig bekväm någonstans och har svårt att se något vackert eller attraktivt hos mig själv överhuvudtaget. Jag har sedan ett år tillbaka lagt om kost, tränar mer regelbundet, får in mer och mer vardagsmotion och ser tillbaka hur jag "levde" för 15 år sedan då jag mådde bra. Så nu har jag gått ner 26 kg totalt på ett år. Jag har ett tydligt mål framför mig och det är inte en slutvikt utan ett klädesplagg som jag vill kunna passa i igen. Jag skulle tro att om cirka -40 kg så kommer jag vara där jag vill. Jag kan se att jag har fått tillbaka glittret i mina ögon igen, jag kan se mig själv fin i kläder och jag börjar sakta bli litet mer bekväm med mig själv.

✔Vad kan jag göra för att JAG ska må bra? Till att börja med så ska jag inte få dåligt samvete när jag gör något för min egen skull, när jag ger mig själv belöningar i form av en ny tröja, biobesök, konsert eller går ut en kväll på resturang. Jag vet vad jag tycker om att göra och vad som får mig att må bra så det är bara till att finna tiden till dom stunderna. Jag tycker om att gå i skogen och plocka svamp, känna doften från skog och mossa. Jag tycker om att träna, känna hur musklerna bränner och svetten rinner längs med ryggen och att vara helt slut i kroppen efteråt när jag ska duscha och sedan få den där härliga energikicken. Jag tycker om att få gråta till sorliga filmer, romantiska filmer, läsa böcker, äta lång frukost och läsa en tidning, dansa i köket medan jag lagar mat, skratta tillsammans med mina barn, ligga länge i sängen och klappa någon katt som har tålamod, se youtube klipp med skrattande bäbisar och ibland ha en hel dag då jag inte gör ett......enda.......dugg 😊

✔Hur vill jag att mina barn ska se mig? Jag önskar att dom ser mig som mamman som aldrig ger upp, som tror på dom , som blir galen på dom och som älskar dom mest av allt i hela världen. De ska minnas den där knäppa mamman som dansar i köket och sjunger småfalskt till Laleh och Pink. Jag vill att de ska se att även om allt känns hopplöst så ska man aldrig ge upp och fortsätta kämpa för att nå dit man vill. Jag hoppas Alva och Viggo att ni kan se en del av detta hos er totalt pinsamma mamma.