Idag är jag stark, vacker, tar bilder på mig själv och kan se att jag är faktiskt heeeeelt okej och behöver inte några filter.....jag duger precis som jag är
MEN.........
Nu är det nog!!!
Idag för ett år sedan gick den psykiska misshandeln över till fysisk misshandel, ringa misshandel.
Idag för ett år sedan fick min dotter ringa 112 för att polis skulle komma till mitt hem då jag inte längre kände mig trygg.
Idag för ett år sedan började min resa att hitta mig själv, bearbeta 18 års känslomässig berg-och dalbana, förlåta mig själv, hitta mina styrkor och finna en stabil grund till mig och mina barn.
Under detta år som gått har jag varit på soc, relationsvåldcentrum och hos polis. Jag har suttit hos familjerätten och i tingsrätten.
Jag har varit rädd, panikslagen, ledsen, gråtit mig till sömns, varit arg, rasande, tröstlös, envis och försökt att hitta den kvinna som jag velat vara, som jag vet har funnits någonstans djupt där inne.
Jag har lärt mig att det är inte bara att gå eller lämna en relation. Det är fan inte lätt någonstans.
Det går men det är sjukt jobbigt och du kommer alltid ifrågasätta dig om du har gjort rätt.
Jag vet idag att jag gjorde rätt. Jag räddade mig själv den dagen. För den Fia som jag tycker om att vara fanns nästan inte kvar.
3 utmattningsdepressioner senare så står jag nu på benen igen.
Jag har lämnat det sjuka, elaka och fula bakom mig. Jag känner ingen skam och jag har förlåtit mig själv för att jag inte lämnade tidigare.
Hoppet är det sista som överger människan.
Men jag släppte det gamla hoppet och sökte efter ett nytt hopp. En önskan om en bra och stabil framtid för mig och mina barn.
Nu är jag där. Jag kan skratta och vara galen, utan att få höra att jag är pinsam och inte har rätt att vara glad.
Jag kan träna och börja komma tillbaka till den träningsglada kvinna jag en gång var, utan att bli ifrågasatt om jag har flörtat eller bara letar efter något snyggt att titta på.
Jag kan gå ut med vänner och vara social utan att få dåligt samvete över att jag valt att göra det.
Jag skäms inte för den jag är, vill man inte vara med mig och den tokiga person jag är, så kan man alltid välja att inte vara med mig.
Jag har lärt mig att jag är vacker, attraktiv och sexig. Jag har lärt mig att det går visst att kyssa mig och hålla om mig utan att få kommentarer om att jag har valkar, för stora bröst eller att jag faktiskt inte är klängig- jag älskar närhet
Jag har lärt mig att det finns män som tycker det är vackert med kurvor, som uppskattar en kvinna som vågar ta för sig- det finns inget skambelagt med det.
Jag har lärt mig att mina barn är så starka, modiga och helt fantastiska. De har växt, kommit ur ett medberoende och har utvecklats så otroligt mycket under det gångna året.
Jag älskar dom och är så otroligt stolt över dom.
Jag har sett vilket otroligt nätvärk av vänner och familj jag har omkring mig.
Jag har fått så mycket stöd från vänner och även från samhället.
Jag har fått lära mig att jag inte är ensam om det jag varit med om.
Det är inte mitt fel! Det var inte mitt fel! Och det handlar INTE om vems sätt som är rätt eller fel.
Det skulle ha handlat om ömsesidig respekt, ömhet och samarbete, att ge och att ta, visa uppskattning och ge styrka.
Jag förtjänar något så mycket bättre än det som varit och jag kommer aldrig nedvärdera mig själv igen och vara "nöjd"
Jag är värd så mycket bättre!
Mina barn är värda så mycket bättre!
Jag blickar nu framåt och ser kortsiktiga mål.
Det kommer att bli bra, jag kan stå rakryggad och jag kan ta för mig.
