Ovanpå det så jobbar jag mycket, både nätter, dagar, kvällar och heldagar och det flyter ihop ännu mer då.
Men livspusslet går ändå hjälpligt ihop.
Jag vet att jag kommer att ha det tufft nu minst ett år framför mig innan jag börjar komma ikapp med saker och ting som har fått ligga länge på olika hyllor och samla damm.
Nu tar jag tag i en sak i taget, strukturerar och löser upp knutar och trassel, dammar av hyllan och lägger tillbaka det lösta problemet och beundrar det i all sin glans och klappar mig själv på axeln.
Det viktigaste jag har framför mig är att ge barnen stabil vardag och trygghet.
Dom är så otroligt duktiga bägge två och jag är tokstolt över dom.
Det är inte lätt med skilsmässa och det tar ett tag att komma till ett "okej" med alltihopa.
Att acceptera det tar ännu längre tid.
Det är ett jättesvårt steg att ta, att komma till det beslutet att det inte går, att hålla fast vid det beslutet och inte falla tillbaka.
För det är jobbigt att möta något nytt och inte veta vad som kommer hända.
Men det är i sådana här svåra situationer som man inser vilket starkt nätverk man har omkring sig.
Kollegor, vänner, kompisar och familj som stöttar och uppmuntrar, tar emot när man faller och tröstar när allt känns hopplöst.
Jag vet att det är få förunnat att kunna bryta ihop på sin arbetsplats framför människor som själva lever med NPF i sin närhet, som verkligen förstår hur riktigt jädra svårt det kan vara och att när det väl brister så brister det ordentligt.
De ser på mig när det är för mycket. Och att då få hjälp, på en gång, ger en trygghet och tröst som är oväderlig för mig.
Jag kan vara ledsen och liten en stund för att sedan orka vidare.
Jag kan nog tycka att jag är ganska bra, trots att jag kan vara småtokig emellanåt.
Idag kunde jag känna att det fanns ett lugn i hemmet på kvällen.
Viggo berättade om sina spel, Alva om sina chatter och målerier, vi tre, en stark trio, de tre muskutörerna som står starka tillsammans.
En för alla, alla för en.
När det verkligen gäller så kommer deras fantastiska egenskaper fram på ett ännu starkare sätt än vanligt.
Viggo kunde se att hans mamma var jättetrött häromdagen och på eget initiativ plockar han ur och i diskmaskinen och dammsugar rent soffan utan att jag ens har bett om det.
Alva fixar lunch till sig själv och sin lillebror.
De är bäst mina två lyckopiller, även om de kan driva mig till vansinne ibland.
Min erfarenhet med barn som har NPF är att de visar kärlek och uppskattning väldigt innerligt och otroligt ärligt.
Det finns ingen baktanke med deras omsorg.
De kan vara brutalt ärliga men samtidigt kolla av så att man inte blir ledsen.
All träning som har pågått under flera år ger nu frukt och jag är så stolt.
Och jag öser över dom (för mycket tycker dom ibland) hur duktiga dom är.
Det kommer gå bra för dom även fast de kommer behöva kämpa väldigt mycket.
Den där hemska oroskänslan jag hade under de första åren efter att dom fick sina diagnoser på papper är inte hemsk längre.
Det är mer en vanlig mammas nojja. Och det är så skönt att få ha litet vanlig mamma-oro om ni förstår hur jag menar.
Det har varit en berg- och dalbana färd med dessa två och färden är inte över ännu.
Men vi sitter tillsammans och håller i oss för glatta livet när vi åker runt i looping och fritt fall men skrattar jättemycket när vi hämtar andan under uppfärden.
Mina flygplan är allt bättre rustade för sina resor och jag som flygledare behöver inte ha katastrofpärmen uppslagen inför varje start och landning.
De börjar kunna sköta sig själva genom erfarenhet och övning.
WOW! Det är så häftigt! Känslan är ungefär som när ens lilla barn släpper taget om ens finger för att stappla sina egna första steg utan stöd. Man typ exploderar inombords.
Jag har några finjusteringar kvar innan det mesta inom vardagen fungerar men jag känner större tilltro för att det kommer att lösa sig till det bästa.
Jag och mina muskutörer har alla förutsättningar för att vi kommer att få det bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar